Jag var på konsert idag med min far. Det var min farbror Lennarts musikkår som spelade. Jag hade kontakt med dem eftersom jag gav dem en del pengar från arvet av min farbror. De bjöd in mig med familj men det blev för tight för barn och make att komma så jag tog med farsan. Vi satt där i solnedgången och lyssnade på blandad kompott. Marchmusik, operett, Quincy Jones och gamla örhängen från 40-talet. Mycket trivsamt och jag kände att det var en lite speciell stund där men alla Lennarts vänner och bekanta. En av dem var dessutom lik honom så när jag kisade var det som att han satt där och spelade. Jag fick tänka bort det ett tag för jag blir så rörd och ledsen. Jag är nog jordklotets mest lättgråtande person. Riktigt mör. Jag faller liksom sönder av tankar på förgänglighet. Det är lite lätt paralyserande faktiskt. Jag har verkligen världens största dödsångest och den växer för var dag.
Idag drog dotter nummer tre till USA. 10 månader ska hon vara i Colorado. Försenade flyg och lååång väntan i Frankfurt. Hon stag på planet klockan sex imorse ni i skrivande stund (21.55) har hon ännu inte landat. Hoppas hon inte får en propp! Hon verkar ha hamnat i världens bästa familj. Gillar utlänningar, är demokratiska och liberala, åker skidor, jobbar med intressanta saker som POLITIK och SJUKVÅRD (tidigare psyk-beroende) OCH gillar Sverige! Det kan ju inte gå fel! De längtar efter henne dessutom så det här blir finemang! Jag får se henne om två månader dessutom då jag ska flyga hem henne för att fira min pappa som fyller 75. Alla ska samlas, vi kan inte vara utan den ungen! Greta skulle slita sitt hår om hon hörde om mina planer. MEN ingen har tid att resa två veckor över Atlanten för tre dagar i Paris och jag hade inte haft råd att anställa en kapten för att segla ungen heller om tiden fanns. Så vi FLYGER! I övrigt källsorterar jag fler timmar i veckan, komposterar all mat, har höns och jada jada lagar sockor, byxor, skjortor, läderväskor, limmar skor, färgar om kläder som missfärgats (givetvis i ekologiska växtfärger) och gerifrån mig allt som växes ur…det är min klimatkompensation.
Alla som är läkare har någon gång hört av en patient att det är så JOBBIGT att dra hela sin historia för ännu en ny doktor. Jag har någon gång skämts över att jag inte varit helt inläst men har slutat med det. Att en patient ställer krav på att du vid första besöket är insatt i de senaste 20 årens sjukhistoria är en omöjlighet. Det skulle göra att vi hade tid med 2-3 patienter per dag. Det finns dessutom en poäng med att höra patienten berätta. Och många säger dessutom att det som står i journalen är fel samt har spärrar så att det som möjligen hade varit extra viktigt inte är tillgängligt för en…ens om de har remitterat patienten till mig. Då sitter man i ett läge där det kan vara bra att med öppna sinnen bara lyssna på patientens egen berättelse. För det finns ju många olika sanningar ofta och det är inte alltid patienten vet bäst själv. Då hade de inte behövt så mycket vård kan man tänka….!?!
Nåväl. Jag har idag bland annat läst en himla massa journalanteckningar. Det har jag gjort hela veckan och man blir ibland lite snurrig. Många patienter där jag är har en liknande bakgrundshistoria så de olika peronernas livsöden flyter ihop. Men jag förvånar mig ofta med att efter en stunds tvekan minnas allt en patient sagt. Jag behöver bara låta hjärnan tugga lite och så ser jag vederbörande framför mig och bilden klarnar. Lite som idag på väg hem från Hovstallet med min far i bilen. Han pratade om ditten och datten hela vägen i stort sett oavbrutet. När vi var vid Sabb pekade han på en restaurang som nu bytt namn. Där brukade sjukhuspersonalen köpa lunch förr, jag med. Jag hade varit där många gånger med mamma och pappa som båda arbetade på Sabb, jag med en tid 1997 tror jag det var. Hur som helst, stället heter Mama ia nu och jag började genast fundera på gamla namnet. pappa babblade på, visade mig vägen (som jag kan) och jag blev mer och mer besatt av att komma på namnet…det var ett K….eller M i början…..
Jag brukar ofta få upp en bokstav som känns rätt när det är något jag söker i minnet…jag började tänka att det var något grekiskt eller latinskt. En gudinna….Men sen tog gamla restaurangnamn över. Morellen…Morkullan…nej det var ju fel, det visste jag men M-nånting. pappa babblade vidare, jag försökte att inte köra ihjäl sparkcyklister. När vi nått Lindhagensplan hade hjärnan tuggat klart.
-Minerva! Så hette den!
-Ja, det var det sa pappa och fortsatte att prata om något annat och det beröm jag nästan hoppats på uteblev.
Nu ska vi lägga oss maken och jag. Han lyssnar på Hamilton tror jag. Jag ska försöka lista ut när jag såg ”Madde” sist…det måste ha varit 1992? (Då var min ena kompis ihop med en av de ”kundliga” och vi höll till i en liten etta där då och då. En gång var vi på Drottningholm faktiskt. Inte hade jag anat att jag senare skulle bo bara några hundra meter ifrån Drottningholm. Livet tar lustiga svängar) ELLER….? PÅ HOVSTALLET DÅ MED. Oops versaler, orkar inte ändra. Varför tänker jag på det? Jo för jag tyckte jag såg henne i ett av fönstren till våningarna där. Hon drog igen fönstret och ned rullgardinerna. Kanske inte barnen uppskattar ompa-ompa-musik vid läggdags?
Nu som sagt bingen. Imorgon nattjour och i tjänst 31,5h utan avbrott….livet leker verkligen!
Update! Fick just veta att det är storm i NY och att dottern cirklat där en timme för att få landa men nu fått landa i Conneticut istället för de hade för lite bränsle kvar!!! Jag får ont i magen. Hatar verkligen att flyga och sånt här gör bara saken värre!
NU ska jag försöka sova och inte oroa mig!