Barn tror verkligen att man läser deras tankar. Eller så tror de på allvar att de är tydliga och att allt vi vuxna tänker på är det som rör dem.
Med överskriften började äldste sonen min dag. Jag jag vrängde verkligen min hjärna ut och in för att fatta vad det var han saknade. Men följdfrågorna hjälpte inte. Till sist hittade han sin ut och invända kamouflagefärgade hoodie som låg slängd i vardagsrummet där han stod. Till hans försvar kan man ju säga att den inte är kamomönstrad på insidan och att han bara är 10,5 mår men ändå. Så är livet med slarviga barn som tror att jag äger någon slags telepatisk förmåga.
Idag ska jag till husläkaren. Huvudvärken måste adresseras. Det är makens påfund. Han är väl orolig…att han ska behöva hålla på och göra grejer när jag själv inte orkar…eller, var det elakt? Han vill utesluta att jag dör av en tumör kanske. För hur ska han DÅ klara sig och barnen…? Oj, det var ju ännu elakare av mig. Men å andra sidan har jag kanske inte sålt in honom så väl här senaste åren (sedan jag började blogga om mina livsvillkor här 2013…). Ny outslitbar fru sökes…OM det skulle visa sig att jag ska dö av huvudvärk. Men han är rolig kan jag ge honom. Man har sällan tråkigt (när man städar efter honom) och han är snygg…..så. Nu mot husläkaren och jag ska försöka att inte berätta för den stackars hur mitt liv ser ut just nu för då kommer han säga att jag behöver vila….och DET hjälper fan inte, det vet jag ju.
Jag var på en tidig läkartid imorse för att maken anser att det var dags nu…huvudvärken måste få ett slut eller åtminstone någon bra behandling som inte gör mig dum i huvudet, trött, illamående och arytmisk….Så jag gick. Han var supertrevlig. Han gjorde neurologstatus. Men jag fattade inte instruktionerna förrän han sa vad de hette på latin, eller typ nickade när jag nämnde dem….läkare är besvärliga patienter.
Så nu ska jag få en remiss till en neurolog….jag har väl migrän liksom. Eller typ, en extra hjärna som bråkar med den andra?
