-Hej, välkommen!
-Hej, Tack!
-Slå dig ner, går det bra att sitta där? Vill du ha ett glas vatten eller något?
-Ja, tack det blir fint. Nej, jag behöver inget, jag har just druckit kaffe.
-Ok, men säg till om du vill ha något att dricka eller så, då fixar vi det.
-Ok.
-Jaha, ska vi börja kanske? Är du laddad?
-Ja, eller nej, jag är lite nervös faktiskt…
-Jaha, ja men det är ganska vanligt vet du. Men vi tar det i din takt och du vet att allt som sägs här stannar här (förutom att jag kommer skriva allt på min blogg då).
-Jo, jag vet, men ändå. Jag gillar visserligen att prata men oftast inte om mig kanske…eller, jo jag pratar mycket om mig men inte om fel och brister liksom.
-Nej, det förstår jag. Vi pratar ju oftast om hur bra och lyckade vi är….man ska vara perfekt lite grann…Men de flesta människor är ju inte perfekta, det är bara ytan som vi vill visa upp för andra kan man säga. Och man anförtror sig inte åt så många faktiskt. Men, kanske du kan berätta vad du vill ha hjälp med eller vill prata om för ämnen?
-Åh, det kanske kan verka larvigt men…..ja det är lite olika saker faktiskt, kanske de hänger ihop, kanske det är åldern….
-Men du, kan du inte bara kasta ur dig det du funderar på och sen kan vi prata lite allmänt om dig, din uppväxt och sånt som har hänt dig under livet? För då kan jag skaffa mig en bättre bild av dig och lista ut hur vi ska kunna ändra det som skaver och få dig att må lite bättre? Vad tror du om det?
-Men det låter smart. Och lugnt.
-Vi kan göra en agenda och se hur långt vi kommer idag och sen ses igen och kanske om några gånger vara redo för att angripa något på riktigt?
-Ok…
-Men då börjar jag. Jag skriver här att du först får ge bakgrund till varför du sökt, problemområden kan vi kalla det och vad du har för förhoppningar på detta möte. Och som punkt två tar vi uppväxt. Sen blir tre dina nuvarande förhållanden och fyra får bli feedback från mig kring vad som sagts och vad jag tror vi kan göra ihop och som fem kanske en hemläxa till dig om jag kan komma på något som kan vara hjälpsamt? Vad tycker du om det upplägget?
-Jag tänker att du vet bäst, jag har inga invändningar.
-Men vad bra. Då tycker jag att du börjar med punkt ett. Om jag inte förstår något kommer jag avbryta dig och fråga så att jag vet att jag har fattat rätt och inte missförstår dig, OK? Jag kanske också ställer frågor om jag tycker att något saknas. Så, var så god!
-Åh, vad svårt. Och kanske lite fånigt. Men jag tror typ jag har en ålderskris…..och då ställs allt på sin spets. Jag tycker jag är för tjock, jag är rädd för att bli gammal och dö, jag bli superorolig för saker på jobbet och funderar på att byta bana men inser att det är på tok för sent och jävligt korkat. Oj, förlåt, jag svär himla mycket också…jag försöker låta bli men det går inte.
-Jag stör mig inte på svordomar. Det är snarast ett tecken på att folk är ärliga, det är ju bra i ett sånt här sammanhang.
-Å, vad skönt.
-Så du har lite spridda orosmoment i livet, känner dig osäker på ditt yrkesval och har någon slags livskris, är det rätt uppfattat?
-Ja, så kan man säga. Och så stressar jag upp mig och får en massa huvudvärk och då är jag inte så rolig att vara med och framförallt får jag inget gjort då, eller, jag tar ju medicin och jobbar på men jag är lite rädd för den där medicinen, jag tror att jag ska få en hjärtinfarkt. Och det är helt sant, det är en av biverkningarna så det är inget jag hittar på bara. jag är liksom inget ångestmonster eller så….
-Jag tror dig. Vissa mediciner kan ju ha allvarliga biverkningar. Men du, jag undrar, har det alltid varit så här för dig? Att du varit missnöjd med din vikt och orolig för saker….och oroat dig så du får huvudvärk.
-Alltså, jag vet inte…..jag tänker väl att alla är lite intresserade av att vara snygga och så och att vara lite för tjock är ju inte roligt precis, man vill ju vara snygg och nu har jag faktiskt gått upp några kilo sista åren. Det har smugit sig på liksom. Och sen har min man börjat träna väldigt mycket, men jag tycker inte att jag hinner riktigt. Och så köpte han en ny våg…som kan mäta fetthalt….och jag ställde mig på den.
-Jaha, så din man tränar mycket och bryr sig om sin hälsa eller?
-Nja, han bryr sig väl om att ha en snygg kropp liksom, så där hälsosam vet jag inte om han är. Han vill inte äta vegetariskt som jag…om inte jag sa nej skulle han nog käka proteinshakes mest och dricka energidryck. Sånt gillar inte jag. Jag har föreslagit att vi äter mer vegetariskt och att typ linser kan ersätta dyr kvarg….men han gillar inte det. Så jag anpassar matlagningen mycket till honom och barnen.
-Jaha, så du äter mest sånt du kanske inte själv skulle valt? Och han vill äta kött?
-Ja, och bea…jag hatar köpebea…..och sen tycker jag det är så onödigt med extra proteiner, man behöver ju inte det. Vanlig mat duger ju gott. Han ska ju inte bli nån Shwartzenegger liksom….jag retar mig lite på det faktiskt. All den där träningen som gör att han kommer hem senare….fast det är ju bra att han tränar men, ja det blir lite jobbigare för mig liksom.
-Jaha, men du, det där med vågen. Jag tycker inte du är särskilt tjock faktiskt, vad var det med den som var jobbigt?
-Jo alltså, han slog vad med mig om hur mycket fett vi båda hade….och han gissade rätt på mig. Nästan 30% av mig är fett, det kunde jag liksom inte gilla. Och han hade bara 10….och så vägde jag mer än jag trott. Det var väldigt jobbigt.
-Jag förstår, du hade en annan bild av detta….att du var lättare?
-Ja, plötsligt vägde jag typ åtta kilo mer än jag trodde….och så fyller jag jämnt i år, då vill man liksom vara snygg. Vi ska ha fest…och då vill man ju visa att man inte är en döende tant liksom men en hunkig vältränad man……så jag tänkte att jag skulle börja gå ner i vikt. Men jag har liksom ingen tid att träna, eller jag gillar inte att träna och ju mer jag tänker på att inte äta desto mer äter jag…det blir lite hopplöst faktiskt.
-Ja, jag förstår det. Tankarna börjar handla om mat och vikt hela tiden…och då blir du kanske mer hungrig eller sugen?
-Ja precis! Plötsligt kan jag bara tänka på ostbågar, som jag aldrig annars äter…..och så handlar jag småsaker att äta när jag ska köpa mat och så…skitjobbigt. Och i kassan, där ligger alltid små små godisgrejer som ser så oskyldiga ut….
-Så du får ett sug som är svårt att stå emot?
-Ja, det är hopplöst.
-Ok. Vad mer är jobbigt…?
-Ja men åldern. Halva livet har gått. Och jag tänker att allt är kört liksom…
-Hur menar du kört?
-Ja men det är för sent att ändra saker, lära nytt, byta jobb, börja…jag vet inte…..knyppla!
-Vill du börja knyppla?
-Nej, ha ha ha, jag vill liksom inte börja just knyppla men det känns som min bästa tid är förbi. Jag kan liksom inte ens plantera ett jävla träd, oj, nu svor jag igen förlåt.
-Det är OK, fortsätt…
-Ja men jag kan liksom inte plantera ett citronträd i en trädgård i Spanien och se det växa upp, tiden är utmätt. Jag hinner inte längre. Och jag vill liksom leva i 120 år, eller tusen. Det finns så mycket jag vill göra och jag känner att jag sitter fast i allt liksom…
-Hur menar du sitter fast? Att allt är förutbestämt eller att du inte kan ändra något nu…eller?
-Ja, det går inte att byta inriktning. Jag har valt och det känns lite som jag valt fel. Och det är ju så dags nu liksom att bli….keramiker typ. Jag kan inte kasta bort min utbildning och vi skulle få sälja huset, maken skulle bli galen och kanske skiljas så jag måste liksom bara nöta på…..och jag vill inte riktigt.
-Trivs du inte med jobbet? Vad jobbar du med förresten, vi kan väl ta det nu?
-Alltså, jag är läkare…..
-Aha, trivs du inte med det…det är ju ett bra jobb tänker jag.
-Ja men det är ju det. Världens bästa jobb liksom. Och jag tjänar bra men jag får fan ångest av det……och jag sitter liksom fast. Jag kan inte påverka förloppet. Jag känner mig låst och då känns det som att jag inte kan andas liksom och att jag inte styr mitt liv……jag hatar det men älskar själva yrket, allt man fått lära sig, vara med människor. Det gillar jag. Men det är så styrt….det hatar jag. Och så är jag rädd för chefer…och att få skäll…
-Har du en chef du inte gillar? Brukar du få skäll…..?
-Nej alltså, jag har världens bästa chefer, de är urgulliga. Det är aldrig några problem och nä, jag får sällan skäll…. ibland stöter man ju på någon kollega som är lite….kanske dum eller kritisk…eller typ inte håller med……eller anmärker på något. Men oftast är det jag som inbillar mig. Och sen går det bra men det är jobbigt liksom. Att vara lite på spänn hela tiden…..jag får huvudvärk av det.
-Får du huvudvärk…av jobbet?
-Nja, eller jag typ spänner mig inför saker jag är orolig inför och sen när det är över och allt har gått bra, då får jag sån jäkla huvudvärk…ibland i flera dagar och då kan jag nästan inte tänka. Och slutligen tar jag den där farliga medicinen och då går det över. Fast då blir jag så trött och mår illa istället. Sist hade jag bara 47 i puls och då orkar man liksom inte leva mitt liv…det går undan hemma hos mig vet du…
-Ok, men nu måste jag sammanfatta, OK? Du oroar dig mycket för att inte duga på jobbet, inte duga som du är vad gäller utseende och vikt, du börjar få lite åldersnojja och all oro inför saker som händer dig gör då och då att du får migrän. Men du får sällan skäll och trivs egentligen med ditt yrkesval….och din man….har jag fattat rätt?
-Ja, så skulle man kunna säga.
-Har det alltid varit så här eller är det något nytt?
-För några år sedan skulle jag ha sagt att det är nytt men jag var nog ganska orolig som barn. Jag tror faktiskt att halva familjen är lite oroligt lagd…och snabb. Vi är väldigt snabba……Jag brukade svimma i högstadiet varje matteprov till exempel…och jag förstod ju inte det så men det var nog av oron…att inte kunna, att vara dålig liksom. Fast min lärare var jättesnäll så jag fick göra proven i eget rum….chambre separé liksom.
-Gick det bättre så?
-Ja, alltså, jag klarade mig alltid och gick svåra matten och i efterhand har jag ju kunnat plugga matte D så jag kan ju liksom räkna men det blev bara för stor anspänning……så vi har väl en ängslighetsådra…..fast kanske inte alla vill kännas vid det. Man ska liksom klara allt, bita ihop och så. Kämpa på, inte gnälla. Jag har ju liksom inget att gnälla över egentligen och det mesta i livet har gått jättebra för mig….men…jag vill liksom inte. Jag vill….vara hemmafru tror jag…..och bli smal. Inte träffa folk som jag inte gillar…..ungefär så. Jag vet att det låter galet och är fel, men jag känner att…….jag får ju faktiskt välja. Och om jag fick välja nu skulle jag vara bonde eller något, sköta mig själv, jobba med kroppen och inte ha ansvar för andras hälsa…..och så fattar jag att det kanske inte alls handlar om det utan att jag är ängslig…..och då blir jag lite förbannad på mig själv att jag är det. Så. Och såklart vill jag väga 67 kilo. NU, utan att träna. Jag tycker det är jobbigt att kroppen ändrar sig. Jag vet ju att åldern gör saker med ämnesomsättningen men jag vill liksom inte kännas vid det.
-Oj, det var mycket på en gång…..så, du känner dig lite ledsen över att du oroar dig för saker som du kanske inte behöver oroa dig för och du är van att man ska bita ihop…..och sen vill du inte att kroppen ska förändras med åldern. Det ena kan man ju göra något åt, det där med kroppen är något som du måste lära dig att acceptera.
-Mm jag vet, men det är svårt. Man känner sig odödlig liksom samtidigt som jag varje morgon känner att jag kanske dör nu…..men jag har faktiskt börjat träna.
-Jaha, hur då?
-Alltså, min äldste son fäktas och jag blev indragen i det. Och det är så roligt, men jag är så dålig. Eller, jag är sist in, jag kan ju inte. Men det är så kul och jobbigt. Helst skulle jag vilja träna det två gånger i veckan men det funkar inte med vårt liv…det blir för mycket tid ifrån familjen….
-Ok, så du tränar faktiskt, jag tyckte du sa att du inte tränade…
-Jo, men jag har precis börjat…så kanske 8-9 gånger har jag fäktats. Och snart är det tävling, jag är skitnervös och sa först nej. För jag vill inte vara sämst liksom….men sen sa min man att någon måste ju vara det också…och det är ju helt OK för jag har ju knappt lärt mig än. Så jag anmälde mig ändå….Men jag kommer vara sämst….och det är ju inte så roligt. men, jag ska skita i det. För jag behöver ju träna….och snart är det sommarlov……Men annars hatar jag att träna. Jag måste liksom ha ett mål. Och fäktning är väldigt så, man ska få in en stöt. Att bara springa och springa mil efter mil. Nej det är för tråkigt. Det måste vara intensivt, ett tävlingsmoment för att jag ska kunna ta i och bli trött….
-Men man kan ju träna för ett lopp…
-Nä, det funkar inte för mig. Jag vill ha omedelbar tillfredsställelse, jag kan inte vänta…det ska vara snabbt allt…..kanske det är därför jag tycker mitt jobb är så trist nu….jag är inte klar förrän om tre år drygt…
-Men, du är väl klar läkare? Eller har jag missförstått?
-Jo, alltså jag är klar men jag gör min ST…det tar fem år och innehåller en massa delar som man liksom måste uppfylla, mål, utbildningar, placeringar. Man byter arbetsplats hela tiden, det är skitjobbigt faktiskt. Jag vill hellre ha en fast lunk. Jag orkar inte mer nytt folk hela tiden, jag blir trött av det…och alla krav. Nä, jag vill liksom kräkas….och alla superambitiösa människor som forskar och håller på….jag vill typ skriva populärvetenskap och sticka, odla citroner och vara glad med familjen. INGA AKADEMISKA MÅL utöver att bli specialist…..jag känner mig som en dålig doktor som inte vill lösa cancergåtan liksom…..
-Men alla kan ju inte få Nobelpriset…..man måste inte vara världsbäst på allt…
-Nej jag vet men lustigt att du sa Nobelpriset för det är en sån grej….jag gillar ju sånt. Folk som excellerar…..fast jag är inte en av dem…..jag vet inte riktigt vad jag är bra på…jag fuskar lite i alla discipliner men kan inget så där jättebra….jag känner mig lite som en bedragare……typ.
-Aha, imposter syndrome…mm det är inte så ovanligt vet du…..men ska vi kolla lite vad klockan är…..vi har inte jättemycket tid kvar men kan du kort dra din uppväxt. Jag förstår ju att du gått ur skolan utan större problem, och högskolan och har jobb och är gift med barn. Men hur var din uppväxt….har något speciellt hänt dig?
-Ah, nej, alltså vi är en normal familj. Mamma, pappa och en lillebror. Inga trauman om det är det du undrar. Aldrig blivit slagen eller så, snälla föräldrar, Jag var mycket med min mormor och morfar….i Spanien. Jag älskar Spanien….och så tränade jag simning mycket. Det var mycket sport när jag växte upp….jag testade lite olika men simmade mest. Jag var väl halvbra. Jag tyckte aldrig det var så roligt men vågade inte sluta…jag var rädd för att mina föräldrar skulle bli ledsna.. Det är en astråkig sport faktiskt. Det är bra för det är blandade åldrar och killar och tjejer men själva träningen var fruktansvärd. Den sabbade nog lite det där med att träna för mig. Och jag kan knappt simma längre i bassäng. Hatar det. Fast jag älskar att simma i havet. Bara rakt ut, mot Afrika tänker jag när jag är i Medelhavet. Fast det känns ju nästan lite otäckt nu med alla som drunknat där….
-Du känner någon slags frihetskänsla av att simma rakt ut då antar jag….
-Ja, precis. det känns som jag kan simma hela vägen till en annan kontinent…..men så blir jag rädd för båtar och så….men jag skulle nog kunna simma väldigt långt. Jag älskar att simma på det sättet……men jag kan liksom inte träna simning. Det är för tråkigt. Och så har jag ont i en axel numera. Sånt gör mig ledsen också. Att ha ont så man inte kan simma som man vill… förfallet liksom… jag hatar det och låtsas liksom inte om det. Jag skäms lite för att jag förfaller tror jag…är det normalt, jag tror inte det.
-Jag tror att många nog kan känna igen att det är jobbigt när kroppen inte hänger med riktigt längre…
-Ja, och sen tänker jag på alla skador jag sett på ortopeden…..vältränade killar som pang bara haft av bicepssenan och sen får ha det så livet ut…det gör ju att man blir lite orolig….jag vill träna men inte gå sönder… det är svårt att få känslan i kroppen att överensstämma med kapaciteten i kroppen tänker jag. Ibland känner jag mig som 18 år i hjärnan och sen ser jag mig i spegeln och tänker: Hur fan gick det här till….och jag har fortfarande inte blivit klar specialist….det är jobbigt faktiskt. Fast samtidigt skiter jag i karriären lite. Jag skulle kunna fortsätta att bara jobba liksom…bli hyrläkare kanske och resa runt…men det är inte så ekonomiskt bra tänkt och ja, jag bli besviken på mig själv att jag tappar sugen så lätt…..och att jag blev så försenad med AT. Hade jag fått AT nån gång skulle jag ha varit klar nu…..och det är faktiskt inte riktigt mitt fel tycker jag. Jag är arg på systemet…..
-Men du din uppväxt, det var harmoniskt och fint, du tränade mycket, en idrott som du inte gillade. Du var mycket hos dina morföräldrar och skolan gick bra. Inga trauman och inget speciellt inträffade som var otäckt…Du har kämpat på och nu känner du dig lite låst och att tiden rinner iväg. Du ville göra lite nya saker och träna mer….fast känner att det inte finns riktigt tid för dig att utveckla det intresset. Och det skulle kanske också hjälpa dig att komma i lite form…..Kan man sammanfatta det lite så?
-Ja, men nu låter det helt patetiskt. För jag får säkert träna mer om jag vill. Maken vill ju att jag ska träna…men det känns liksom som jag stjäl tid från familjen…jag får dåligt samvete.
-Ok, jag förstår. Du har höga krav på dig själv tolkar jag det som. Du ska klara allt och göra rätt?
-Ja, men det är ju mina egna rätt och fel….så jag kan liksom inte skylla på någon.
-Men du, vad sägs om att vi väljer något att öva på till nästa gång, som en hemläxa. Vad tycker du kan vara något att öva på?
-Åh, jag vet inte. Men kanske det med vikten…att inte småäta….jag vill ju liksom gå ned lite i vikt. Och det känns lättare om någon annan ”håller” i det eller vad man ska säga…
-OK, går det bra om jag berättar lite för dig om sug? För jag antar att du som läkare egentligen vet hur man ska äta och vad som är hälsosamt? Eller vill du att vi går igenom det?
-Nej, jag vet, jag gör det bara inte och så måste jag anpassa maten till andra…
-Mm. Men då börjar vi med suget. För det är så att sug bara håller i sig i ungefär två minuter och sen går det över. Kan du tänka hur du skulle kunna komma förbi de där två minuterna och undvika att äta eller köpa något extra då?
-Ja, jag har ju tänkt att jag ska sluta handla så ofta, handla på nätet, låta maken handla och så har jag försökt börja tänka på vikten och att det är ”nu eller aldrig” varje gång jag får en impuls att köpa tre ”Käck” för tio kronor…..och kämpa när jag står där i kassan….
-Ja, men det är bra knep. Och de där två minuterna kan du kanske använda till att tänka på något du gillar…som att simma i Medelhavet. Ha det som en målbild…..eller att du tänker på att du sparar 10 kronor varje gång du inte köper det där godiset. Kanske du kan göra en kort avslappningsövning? Vi skulle kunna öva på det nästa gång. Så du kommer ner i varv där i kön….
-OK. Ja, jag ska ha en målbild. Simma ensam i havet…utan döda människor under mig, eller hajar…
-Mm, en målbild är bra. Och rimliga förväntningar. För man går inte ner 10 kilo på en månad, det är en långsam process, och det känner du ju till..
-Ja, jag vet. Jag har ett mål. Att väga lika mycket på min födelsedag som när vi gifte oss. Då var jag nöjd faktiskt.
-Ja men det är bra, ha en målbild, ha små delmål, kanske dela upp viktnedgången och sen mäta och utvärdera. Vi kan kolla på det med nästa gång. Kan du fördela vikten på de månader som är kvar och så kan vi se om det verkar rimligt. Så väg eller mät dig så vi har en baslinje.
Men det är bra knep att handla via nätet osv så du inte utsätts för frestelse men det löser liksom inte problemet. Att stå ut med suget, det kan man lära sig. Och visst kan man undvika att gå förbi chipshyllan och så vidare, lite små trix kan man använda sig av.
-Men då säger vi så. Du gör en plan för viktnedgång och skaffar en baslinje, tänker ut situationer då du äter saker du inte behöver eller mår dåligt av efteråt och sen skaffar du en målbild. Var du vill vara om…säg tre år?
-Oj, tre år..
-Ja, jag tycker man måste lyfta blicken lite, se framåt, var vill du vara då. Vad ska hända och vad vill du? Det är bra att tänka igenom sådant. Och sen kanske du kan börja laga mat som DU vill äta. Om andra vill ha annan mat kan ju de laga sin mat….eller…?
-Öh, ja, men när maken lagar…..blir det lite ensidigt……så det är mest jag som tänker ut mat och så…..
-Men ni kan väl dela upp det mellan er? Och kanske ni ska prata om att du vill träna en dag till i veckan….och hur ni ska få ihop det med barnen. Jag glömde fråga förresten, hur gamla är de?
-Alltså de små är 6, 9 och 10.
-De små….? Har du större barn också?
-Ja, men en har flyttat hemifrån och bor med sin kille, och två bor hemma hos oss lite då och då….men de sköter maten själva mestadels…
-Aha, så ganska många barn får man väl säga….eller?
-Ja, jag har fler barn är genomsnittet men det är härligt, och lite jobbigt. Ganska lite tid för en själv kan man säga…..men det blir lättare. Fast det hänger ihop med att man blir äldre själv också så inte odelat positivt…
-Du tänker väldigt mycket på din ålder märker jag….vi får prata mer om det nästa gång kanske….?
-Ja, det är mycket ålder och vikt nu….men då skickar du en tid eller?
-Vi kan ses samma tid nästa vecka om det passar…
-Ja, det går bra, jag måste bara dubbelkolla så att det inte krockar med något men jag tror det ska gå bra. Hej då, tack!
-Hej då ses om en vecka då! Ta hand om dig…
Ja, det var första sessionen. Spännande detta. Att behandla sig själv. Fortsättning följer!