Nu börjar ni väl bli trötta på min rapportering av Coronasjukan men jag är inte riktigt klar med den. Den biter sig fast och håller ett stadigt grepp om min kropp.
Så, därför skriver jag vad jag tänker just nu om att vara sjuk.
Till att börja med har jag varit sjuk sedan 17/9 på eftermiddagen tror jag. Då började det rinna i näsan. Bara ytterst lite. Och jag gick hem lite tidigare. Sedan dess är jag hemma. Under första helgen var jag påtagligt sjuk med feber och framförallt VÄRK. I huvud, nacke och rygg och sen feber. Jag tog massor med olika mediciner och slutligen sumatriptan för huvudvärken. Jag är allergisk mot huvudvärk. Jag får nästan ont bara jag tänker på det.
efter det följde några dagar då jag kände mig nästan helt återställd under dagtid. Utom för lukten då. Då blev jag orolig för att förlora luktsinnet för alltid. Det blev en märkligt färglös värld i ett slag. Jag gick ned två kilo i vikt av att inte ha aptit och kanske mest för att maten inte smakade. Det är ju så viktigt för att vilja äta. Jag blev också orolig för att aldrig mer kunna laga mat eller känna av farliga dofter. Jag inser att jag allvarligt underskattat vikten och nöjet med dofter.
Därpå följde en lite mer hoppfull tid då jag övade luktsinnet och lite kom tillbaka för var dag. Jag var orolig för att få ett förändrat sinne men det verkar som att allt smakar som det ska. Om än mycket mindre. Jag märker fortfarande inte av lukter som jag inte borrar ned näsan i. Så maten smakar inte så mycket som vanligt. Jag får fråga maken om saker är gott eller ej.
Sedan tre eller fyra dagar är jag nu mycket lättuttröttad. Jag har ingen ork. Vad det beror på vet jag icke för saturationen har varit bra. Men jag har låg puls och ett ganska lågt tryck så kanske det är hjärtat som går på lågvarv?
Igår började jag på allvar oroa mig för att det här kommer att dra ut på tiden. Då blir det lite tyngre ekonomisk. Men inte så mycket om man räknar på att jag då har sänkta kostnader. Det kostar mig en del bara att åka till jobbet, minst 80-90kr/dag. Och sen bensin, slitage på bil osv, allt sånt som man räknar….(maken vet sånt). Så kanske det blir ett par tusen mindre. Å andra sidan kan jag städa lite lugnt, sköta tvätt och handla online…..karuseller och gungor. Men dyrt för samhället då…..
Jag började planera för att kanske styra om i min ST….om jag nu mot förmodan inte blir frisk om några dagar. Svårt att veta i förväg ju. Så jag mailade lite om att söka efter ett vetenskapligt arbete att påbörja. Inom ST åste alla göra en 10 veckors studie. Och det kanske är utmärkt sysselsättning när man inte kan träffa folk? Om man orkar vill säga. Så, ja, jag skulle kunna göra något sådant kanske. Vi får se.
Men jag är lite ledsen över att inte kunna träna fäktning. Jag har betalat för en termin som nu verkar brinna inne men det är inte det värsta, jag älskar ju att gå dit. Nu vet jag inte när jag vågar börja träna igen. Jag hör att folk fått hjärtsäcksinflammation i efterförloppet….även när de väntat länge med att börja anstränga sig. Och DET vill jag verkligen inte ha, men förlivet kanske!
I början av den här pandemin var det ju lungorna i fokus. Och jag tyckte det verkade jobbigt att få lungpåverkan. Nu känns hjärtat och lukten nästan värre. Man blir lite orolig för sin framtida hälsa helt klart!
Men, jag tar det jättelugnt. Jag försöker att inte göra mer än jag klarar av. Jag vilar när jag blir trött och andfådd och så försöker jag stilla mitt sinne som hela tiden vill GÖRA något med att göra minst en bra sak om dagen, underlätta för stackars maken till exempel som nu drar övertungt lass. Jag planerar framåt och tänker att det blir bra detta. Jag hoppas vara frisk och återställd till….JUL? Vi får se. Idag säng, plocka in tomater, kanske sticka lite, lyssna på nyheter, ta hand om barn när de kommer från skolan, och sen, när maken är hemma, sängen igen. Ungefär så. Herregud, jag blir trött bara jag skriver det!
Tjenixen!
/A