Att få ett positivt besked kan vara skrämmande. I mitt fall inte så överraskande. Jag visste att jag skulle blir positiv. Vi hade ett kluster på jobbet. 16 smittade. En är nu död. Två vårdades på IVA. Jag är inne på min femte vecka med konstant feber. Överdrivet andande och för snabb puls vid ett av tillfällena har gjort att jag sökt akut sjukvård två gånger. Båda gångerna har provsvaren indikerat att jag är helt frisk, eller, iallafall inte behövt röntga lungorna. Eller runka lungorna som min mormor skulle ha sagt. Hon sa också Svejs och Schweiz. Mycket gullig kvinna som jag ständigt saknar.
Men, jag tänkte försöka reda ut mina tankar kring sjukdomsrädslan och farhågorna inför framtiden som den här sjukan ger. Jag ska försöka vara stringent. Håll tummarna!
Sjukdom, död och hybris.
Jag var inte ett dugg rädd för Coronan när den kom. Jag antog att vi inte skulle drabbas hårt, det såg ut som att det var överviktiga (med alla risker det innebär för liv och hälsa) som skulle drabbas värst och det var de äldre, dementa som skulle dö. Jag har väldigt få sådana i min närmaste krets. Det faktum att vi alla höll oss friska i drygt nio månader trots att vi inte varit överdrivet försiktiga stärkte denna tes. Vi har ju såklart följt ALLA FHMs rekommendationer så kanske det var därför vi klarade oss så länge?
Jag trodde också att iallafall jag hade ”rätt” blodgrupp 0, och då hade ett skydd. Jag har ju i botten inte EN ENDA känd sjukdom och tar inga mediciner. Jag tränar, röker inte och är inte överdrivet tjock.
Jag tänkte också att det faktiskt var BRA om vi fick det så var det ur världen….och det är det nog snart.
Nu sitter jag här och känner ändå att jag inte drabbats så hårt som vissa, jag har oförklarliga symptom men, jag ser fram emot att forskningen kommer ikapp här och är faktiskt lite nyfiken på hur man kommer beskriva den här virussjukdomen om några år, kanske fem? Vi kommer lära oss massor av detta!
Jag har inte trott att jag ska dö av detta, inte förrän hjärtat började rusa upp emot 150 utan orsak. Då tänkte jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. Men, jag var inte rädd, jag var hemma, maken var med och hade jag fått det skulle hjälp snart vara där. Helt allvarligt var jag väldigt rationell. Jag tycker det varit mer stressande att inte få en lungavbildning gjord och stå utan sjuksrivning. Det kan ge väldigt mycket iallafall ekonomiska och praktiska problem. Försäkringskassan skrämmer mer än HIA (hjärtintensiven). jag litar på professionen. Kollegorna.
Jag kan säga att jag oroar mig mest för om jag ska få nedsatt kraft framöver, inte om det rör sig om några månader. Jag har hört att man INTE ska börja träna för tidigt så man får en hjärtinflammation/infektion. Och det gör mig väldigt ledsen. jag hade tänkt börja träna ännu mer nu, fäktningen är så otroligt rolig och jag siktade på att börja tävla. Nu ligger det på is. Obestämd tid. ovisshet, sånt gillar inte jag. Jag är en planerare, med listor. Detta rubbade mina cirklar. Det är det värsta. Jag ska också läsa in min nya bok snart, nu rent av, och det kommer inte gå pga stämbanden och om jag flåsar när jag talar blir det inte bra.
Febern är ett problem rent teoretiskt. Har jag den pga att temperaturcentrum är påverkat eller är det kroppens sätt att bekämpa infektionen. Om det rör sig om det senare är jag mycket nöjd, det förra….gör det ju orimligt svårt att bedöma om man är återställd eller ej. Och jag vågar då inte börja träna. Att skydda hjärtat känns otroligt viktigt och inget gör en mer orolig än att ha en skadad pump föreställer jag mig.
Ekonomiska förluster. Ja, jag blir lite lite oroad över pengar. Om detta skulle dra ut väldigt länge, ett halvår eller så, ja då kan det kanske påverka oss en aning men så länge man får sjukpenning går det i princip på ett ut om man arbetar eller ej. NI som jobbar försörjer oss då, det svenska bidragssystemet. DET gör mig mer orolig faktiskt. Att statskassan ska tömmas med alla stimulanspaket, kontantstöd till artister osv. jag tycker på allvar inte att man ska kunna sitta på en stubbe och lyfta ”lön” bara för att man inte har något jobb. Jag tycker att alla som är friska och arbetar i en bransch där det inte finns någon efterfrågan ska utbilda sig så de kan stöta upp i vården, för där behövs folk. det kommer behövas ÄNNU mer folk snart dessutom när de som jobbat inom intensivvården och akutvården blivit utmattade. Sådana insatser kunde staten ombesörja. Jag fattar inte riktigt att jag och maken i princip fått arbeta mer utan mer ersättning medan piloter kunnat måla om huset, vara hemma och tagit hand om all markservice osv under det att de varit permitterade och haft nästan full lön. De har nästan dubbla min lön och mer än dubbelt av vad maken har. VEM betalar den lönen? Är det staten eller företagen de arbetar för? Jag tänker att piloter är helt möjliga att skola om och man får väl anta att flygandet under en lång tid framöver kommer att hålla sig på en låg nivå?
Barnen. jag oroar mig lite för barnen. Jag har varit väldigt frånvarande både fysiskt och psykiskt. Jag har inte tagit i dem, kunnat trösta, hjälpa till med att borsta hår och tänder, klippa naglar eller sätta på plåster. Det har varit olidligt nästan. men nu, kramar jag dem sedan några dagar. Långa kramar. Och jag lyssnar på när de läser läxorna. Och rättar, stöttar och berömmer.
Maken. Han har dragit ett oerhört tungt lass. Varje dag i drygt tre veckor har han skött allt med barnen. Han har också skött mig. Hämtat vatten, oroat sig och vi har inte kunnat kramas eller ens sitta intill varandra. Om HAN blir sjuk nu…..då vet jag inte hur vi skulle klara oss. Det är ju också så att våra föräldrar inte ska vara nära oss, inte ens när vi var friska kunde vi be dem om hjälp. Tänk om någon skulle smittas och i värsta fall dö? Nej, det har aldrig funnits på kartan. Så, maken måste hållas frisk och pigg. Annars går vi under här, och det blir barnen som drabbas hårdast av det. Jag skulle nog kunna ligga platt i sängen ett tag till utan problem men de behöver bra mat, motion, skolgång och kärleksfull interaktion….och att inte bli rädda. jag undrar om barnen trott att jag skulle dö? Tylla har varit lite rädd och ledsen…jag ska försöka prata med dem om detta igen men jag har sagt att de inte ska oroa sig, att det kommer gå över. Jag hoppas verklige att de tror mig.
Så, nu har jag kanske fått ur mig allt? Nä, det är det där med framtiden. Vad får man för restsymptom av detta? det är för tidigt att säga men jag läser i olika grupper på FB att det kan vara segt. Nio månaders ackumulerad kunskap om ett nytt virus är i vilket fall som helst för lite. det är för kort tid. Om tio år kanske vi vet. Vissa infektionssjukdomar kan ge cancer? Demens? Lungproblem? Hjärtskador? Vi vet inte. Jag tänker att andra sjukdomar kan kompicera och i grupperna jag är med i verkar det som att redan långtidssjuka och nedsatta personer nu blir ännu sjukare. Inte förvånansvärt men det verkar vara en övervikt av sjuklighet hos de som hade lite ifrågasatta sjukdomar som ME…..och jag tänker att det nog kan finnas en del factitia där….eller somatisering? jag kan förstå det. Att man söker kroppsliga förklaringar till besvär som kanske har mer att göra med psykologiska faktorer. Jag har ju just gårr en kurs i detta om fyra dager och det var väldigt intressant. Det handlar så mycket om att bemöta patienterna väl. de gör inte detta för att luras, de gör det för de kan inte tolka sina bekymmer. De behöver ett team av kunniga människor som kan reda upp problemen och ge en rimlig förklaringsmodell och sedan orka med att behandla också. Bara för att man inte kan hitta något i proverna betyder det ju som sagt inte att man är frisk…..det är ju jag ett tydligt exempel på. Och oro, rädsla sjukdomskänsla påverkar trycket, pulsen, oron, smärtan, syn, balans och magen. INGET av det är nytt. Människan är ett känslo- och nervnystan som ibland en katt har kommit över och rufsat till. Vi behöver kärlek, empati och som sagt en förklaring som vi själva kan köpa, som stämmer överens med vår egen världsbild. Hur svårt är inte det? Alla rätt måste man ha som behandlare, så svårt. Att sätta sig själv i sista rummet och ha patienten ensam framför ögonen, inte påverkas av andras eventuella frustration. jag blir riktigt taggad av detta.
Men, jag är sjuk. febern steg mer idag. över 38. Jag har lovat att vila. jag haar det…eller jag älskar det men mitt sätt att vila är att göra lustfyllda saker. Gräva till exempel, eller sticka, skriva eller simma, fäktas. Att ligga stilla, bara det. är tortyr. Jag vill vara aktiv i min återhämtning. Men just Covid-19 verkar kräva lite mer stillsamhet. Det hindrar ju inte att fingrarna flyger över tangenterna precis men jag kommer inte kunna mura upp grunden till mitt växthus som jag planerad att gör nu under hösten…murbruket ligger där det ligger…maken orkar inte göra även det. han har fullt upp med markservicen stackarn.
Så, det var dagens blogginlägg. Nu ska jag se klart en gammal Wallander och sticka lite!
/A