Efter en lång tids sjukdom, förhindrad att göra mer än att vila känner jag plötsligt att vi förslösar våra liv. Speciellt jag. Istället för tt göra verkliga saker ser jag på påhittade historier. Istället för att delta i mitt eget. Korta stunder är jag delaktig men mest är jag upptagen av saker som är overkliga och oviktiga om än njutningsfulla.
Jag har gjort några verkliga saker sista tiden. Det är de korta stunderna jag orkar umgås med barnen, maken och en blixtvisit av mamma. Jag har stickat en tröja också. De mest värdefulla sakerna väljer vi ofta bort. En kväll hemma ersätts med AW, egentid eller en tjej/killkväll. Åka på weekend med tjejkompisarna (jag gör ju i princip aldrig sånt men ändå, man känner att man borde lite….) Det jag saknar mest nu är att få träna tisdagar och söndagar. Jag saknar det som jag verkligen inte kan göra, det som kanske skulle vara rent farligt för mig. Min egentid i träningssalen ihop med min äldste son. Han tränar före mig.
När jag kommer ur detta ska jag bara göra det. Vara med familjen, aktivt och träna. Och jag ska skriva, vara i min trädgård. Serier på tv ska inte stjäla tid från samvaro med barn eller make. ALDRIG! För övrigt kommer det inte finnas något kvar att se…
Jag hatar Corona. HATAR.