God morgon!
Jag väcktes av en 11-årig kille i min säng som ville kramas! Är inte det underbart? Att barnen fortfarande vill krama en när man är en sådan usel mamma…Igår åkt vi till stranden för att kolla att barnen klarar att simma 30m….i sina nya våtträkter. De ska på seglarläger en vecka ihop och det är egentligen ett krav att kunna simma 200m men minimi är 30. Så för att de inte ska få en köldchock då i början av lägret köpte vi våtdräkter. Det var en hit. Men lilla T….vågar inte riktigt sig ut på det djupa och jag misstänker med mitt tränade öga att hon stöter ifrån lite från botten….
Men vi ger oss INTE. Varje dag nu fram till lägret ska vi åka dit och bada. Och vet ni? när vi är där så L E K E R de! Old fashioned barnlek, utan skärmar, länge. Vi stannade längre än det var tänkt bara därför. Jag åkte och handlade lite fika för att de skulle hålla ut….men. Ont i ena axeln, väldigt varmt i solen och feber gjorde att jag gick därifrån…och det var ju ett misstag. det förstod jag redan efter 50m. För jag kände att det redan var för mycket bara att stå med barnen och se dem leka, försöka instuera T i hur man simmar och sen handla på det….
Jag vaknade med över 38 grader nu. Och det första jag tänker på är ”visdomsord”. Carpe diem, you only live once, livet är för kort för tråkiga kläder, man ångrar bara det man inte gjort och ja, ni vet. Allt det som får en att gå upp varje dag, göra något extra kul och så vidare.
Jag tror ni kan ana paniken för en som är drabbad av postinfektiös trötthet….man känner mer: Gör du det här kanske du dör! Eller, detta kommer du få ångra imorgon! Och: Varför köpa den där klänningen som du aldrig kommer orka gå på fest i! Och även om champagnen är torr, kall gratis och fukking ROSA kommer du få sån jävla huvudvärk att du blir sängliggande i fem dagar.
Och , är mitt nya jag.
Vila, ta S M Å steg, pacing, inte överanstränga, inte glömma att äta, inte äta socker före mat och alla andra livsviktiga råd. De tar livsgnistan ifrån mig. Och det är då inte ens i närheten av hur stressande det är att varje månad inte få in 10000kronor mer än nu. Jag tänker på pensionen, kommer jag någonsin bli klar med min ST-utbildning? ska jag kunna arbeta heltid igen? Just heltid är väl inte önskedrömmen men…va fan!? man måste ju bli KLAR någon gång!?
Och, jag ser trädgården växa igen, tomatplantorna behöver få större krukor….jag funderar allvarligt på att ta in en trädgårdsmästare….det är FÖR JÄVLIGT att ha det så här! Jag orkar liksom inte ens bli glad åt att maken planerar att ta oss alla till Frankrike…..
Kanske man skulle skicka iväg sig själv till ett nunnekloster, det är faktiskt en återkommande tanke…för att snabbrehabba mig själv. Vita väggar, kala golv, tystnad och ingen wifi… Men, sannolikt skulle jag då inspireras till en roman i klostermiljö dör någon förgiftas med bolmört….