Idag åker exmaken med fästmö till USA för att hälsa på min dotter nummer tre. Henne som jag födde 01. Den förlossningen var speciell för jag var lite ”van” vid att föda, jag hade fött första dottern under förfärliga förhållanden fyra år tidigare på KS och det slutade med en avsvimmad mamma (jag), ett blått barn med taskig apgar som rusades mot upplivningsbordet, jag fick allt som fanns att ge i medicinsk väg (igångsatt v.43), klockdrag x flera och slutligen klipp. Vad man skulle ha kunnat göra innan det gått 36 timmar kanske skulle varit att besluta om snitt?
Bara någon månad senare kom en artikel i tidningen om en snarlik förlossning där barnet dött…i ivern att allt ska gå så ”narurligt” till att unden kramas ihjäl av all värkstimulans. MEN, det var inte DET jag skulle skriva om men BB-debatten brings me back….
Iallafall, dotter tre….nu är vi där IGEN, jag kom till KS med värkar var 45:e sekund och kunde knappt stå. Mån dåvarande svägerska skjutsade in och maken skulle ansluta vid sjukhuset….i entrén får jag höra att jag ska vända och åka till Uppsala…jag blev…ska vi säga…irriterad..? och sa att jag hade kort mellan värkarna, väldigt ont och att jag skulle föda mitt TREDJE barn (i hopp om att det skulle gå snabbare än barn 1 och 2). Vad säger barnmorskan? -Tala med dina politiker!
I vilket fall, jag klängde mig kvar och fick slutligen ett rum med dusch…den skulle jag använda som avslappande…varmvatten alltså, ”det bästa huset hava”. Nu rasar BB-krisen….jag har hört det förr. Jag är glad att jag slipper föda barn igen men oroar mig för kommande födslar av div barnbarn. jag tänker kräva att få vara med. Så ni vet ungar, jag kommer komma med er så inget galet händer, jag kan det här!
Nu till det jag tänkte skriva om bucketlistan.
Jag vill inte dricka 100 champagner innan jag dör eller besöka de 20 coolaste fyrarna i världen, allt det har ändrats sedan jag blev sjuk. Nu vill jag:
- Bli återställd.
- Gå en kurs i möbeltapetsering
- Köpa drejskiva och ugn (jag vet alla ska kladda med lera nu men jag gick faktiskt en kurs redan för 12 år sedan så det så, jag var (förutom alla keramiker först på bollen).
- Få ordning här hemma i alla vrår (jag arbetar så sakteliga med att rensa ut, senast igår försvann 10 badlakan som bara ligger och jag rensar ut udda bestick, glas och koppa osv).
- Odla mycket mer och skaffa mig det där drivhuset.
- Arbeta, på något sätt, med vad som helst, kanske bli möbeltapetserare/samtalsterapeut/botoxsprutare för huvudvärkspersoner eller…något jag verkligen kan tycka är roligt och meningsfyllt….
- Ha en garderob.
- Det var det hela.
Jag ska hämta en supersliten fåtölj idag. Oklart vad för märke men tyget är Franks, det var väl därför den lockade. Den ska bli min terapi för jag behöver en mental flyktväg. Om jag aldrig, pga mitt påverkade arbetsminne etc kan fullfölja min ST och bli psykiater, behöver jag något annat att försörja mig på. Och jag är bra med händerna, älskar tyger och möbler…så ja, kanske jag kan göra det?
När den är hämtad blir det soffan. Jag får bara göra en sak om dagen….stocka i soffan räknas som EN sak. Jo, jag ska se på skidsport samtidigt. maken tyckte att jag kunde åka till Täby och köpa nån grej åt honom när jag ändå skulle iväg…..jag påminde då om att jag är ”en sak om dagen person numera” och sa att HAN kunde åka eftersom planen för hans dag är att skjutsa Tylla till träningen och sedan sitta och vänta tills hon blir klar i EN OCH EN HALV TIMME vilket möjliggör en vända till Täby…på allvar?!?
Jag undrar varför jag som är helt klart mentalt sänkt är den som ska lista ut sånt..eller är det för att jag är mentalt slöare nu som han tänker att han kan passa på att få mig att göra saker så kan han vila…? Jag bara undrar men det finns en sak som kallas maskning (jag skriver om det in min senaste bok) där män sätter i system att göra saker sämre än de kvinnor de bor med för att slippa göra saker. och vad säger det om KVINNOR? Vi är lättlurade! Men nu är det slut med det lilla gubben för jag FÅR inte. Och så var det med det! Gör dina egna ärenden tack.
Jag hörde Cecilia Uddén rapportera från Egypten igår. Hon berättade om att inget där är lagom, en fest har inte två, eller EN förrätt utan 90 meze, även om man är fattig slår man på stort, saker är pyntat, sirligt, ljusen är många och allt görs för att tomhet är läskigt. Fattigt är fult, känslor ska vara översvallande. Detta jämförde hon med ”irrational exuberance”. Dvs irrationellt överflöd. Och jag har drabbats av det. Jag har i mkt liten skala hjälpt en flyktingfamilj att få till några svar på bostadsannonser och själv letat lite på nätet och tagit kontakter och, hör och häpna jag har tydligen lyckats sälja in dem som hyresgäster i en fantastiskt fint belägen lägenhet efter jul.- Och nu är jag föremål för excessiva uttryck av tacksamhet. Deras glädje och uppskattning vet INGA gränser och jag har en känsla av att om jag bad att få deras förstfödde son skulle de med glädje packa in honom åt mig till jul. Är jag obekväm…ja lite, men jag ångrar inget. Jag tycker alla borde göra samma, jag kan ärligt talat inte förstå hur man INTE kan försöka hjälpa. Och sa till en vän igår att jag sen när jag orkar kanske ska liera mig med en av kyrkorna här ute för att hjälpa folk in i samhället. Hennes svar..? Men, du och kyrkan!?. Jag sa att jag inte har tillräckligt med misstro mot kyrkor för att motstå att hjälpa. Kanske jag till och med kan vara en motkraft? Antimission. Det kanske är min grej? Att visa att folk kan vara ateister och gudlösa och ändå göra bra saker och vara glada….eller?
Jo, rädsla för hål och tomhet hette något snajsigt på latin….Horror vacui var det.
Nu ska vi göra helg!
/A