En del säger sig ha blivit isolerade av att arbeta hemifrån. Det kan man ju förstå om man behöver andra för att må bra. Personligen tänker jag att det vore skönt att slippa 2h i bil fem dagar i veckan, OM jag nu arbetade som tidigare. Den grupp jag tycker mest synd om i det nya livet med coronahot är ju studenterna. De som är i uppstart i livet, ska träffa en partner, inte har så stor bostad och har stort behov av andra människor för att ”hitta sig själva”. Jag för min del skulle vara nöjd om jag SLAPP lära känna en enda ny person. Jag finner det ansträngande och har redan alla vänner och bekanta jag kan önska.
Min begränsning ligger i måendet. Och restriktionerna. Jag kan känna mig hämmad av blotta tanken på att resor kanske inte längre kommer vara så lätt att genomföra eller planera. Jag ogillar munskydden som jag får lite lätt panik av. Och såklart, oroande med nya mutationer.
Jag försöker hoppa över rapportering i media om Coronan men det är snart sagt omöjligt. Det är på första sidan på digitala tidningar och man får välja bort.
Imorse så jag detta:
Mitt yrke är ganska påtagligt. Det är lätt att mäta vad man faktiskt gör. Hur många patienter träffar man på en dag. Svårare kanske att mäta hur BRA det blir om man vill det. För en nöjd patient är ju inte alltid detsamma som en välbahandlad patienten….är man på en avdelning är det ju också svårt att avgöra hur bra saker blir, är det antal utskrivna, antal utskrivna som inte snabbt läggs in igen? Ja ni fattar. Kanske enklare att vara skomakare. Antal sydda skor som håller klacken snygg 6 mån?
Men det verkar finnas en hel del jobb som inte behövs. Jag hörde av en bekant att han hade svårt att motivera sina underställda att återvända till kontoret (när det var på tapeten). Han försökte men fick mothugg. En undrade då hur det skulle gå med alla odlingar som behövde skötas…en annan klagade att logistiken inte skulle gå ihop då….
Om jag hade ett stort odlingsbehov och logistikproblem pga barn….då skulle jag gå ner i arbetstid, byta arbetsplats till något närmare hemmet. Jag skulle antagligen SKÄMMAS en del för att jag inte arbetade för min lön också. Vilket jag delvis gör precis nu. Skäms lite för att jag är sjukskriven.
Men, jag försöker ränka att jag nytt påbörjat vägen mot att bli frisk, om det kommer bli fullt frisk eller ej är omöjligt att veta. Jag vet att jag känner mig lite klarare i knoppen men också att jag fick gå och lägga mig mitt på dagen i söndags, utmattad av att bara vara med familjen, se på tv och sticka….jag tål inte så värst mycket.
Jag skulle vilja ha mer action på rehaben. Igår fick vi recept på guldvatten(?) eller möjligen guldmjölk, vi grundade och rotade oss lite till, fick lära oss om aktivitetsreglering (som jag redan kunde) och det utbröt en diskussion om antihistaminmat, antiinflammatorisk mat (där inflikade jag att det var svårt att veta exakt vad det VAR men fick råd att googla…) och sedan talades det om ”läckande tarm” något jag inte fått lära mig om på läkarutbildningen. Tight junctions däremot som skulle vara skadat vid detta tillstånd som ingen kan påvisa känner jag väl till. Vanlig tentafråga. En frågade hur man kunde veta om man hade en läckande tarm och skulle sluta med gluten….och svaret blev: -Det kan man inte. En klok meddeltagare sa: om du har ont i magen och symptom kanske? och precis DET är ju grejen. Om man mår dåligt i magen, då får man anta att det är där det sitter. Samma deltagare sa detta kloka som hjälper mig att orka vara sjukskriven: Jag ligger här och läker. Hon tänkte så om at ligga platt på golvet i en gymnastiksal på andra våningen och försöka visualisera hur hon andas ut slaggprodukter med hjärtat och rotar sig mot plastmattan. Vi skulle föreställa oss det nämligen (igen) att små rötter sprang ut från våra fotsulor och sög näring ur jorden….alltså, det är tur att man har ett stabilt psyke för jag får så många bilder i huvudet, det pockar på att säga ifrån, för jag kan faktiskt slappna av utan att inbilla mig att jag är en del av underlaget. Och det som stressar mig mest av allt detta är frånvaron av vetenskap, att för fjärde gången i rad höra i princip samma sak. Jag hade hoppats på ett upptrappningsschema av den fysiska aktiviteten. För det är något jag vet är hälsobringande. Att träna. Det är det enda vi inte gjort än. Och visst, jag är yr, känner mig ostadig men även balans är en träningsfråga. Och jag föreslog det men fick rådet att undvika det och istället ligga ner och känna in underlaget. Det stressar mig…..Jag fattar. Man ska vara i balans. Men jag behöver mer.
Jag har många gånger förvånats över besvär som patienter kommer med. Jag är frågvis och ger mig inte förrän jag får svaren jag känner mig nöjd med. Och just detta inslag i min rehab har jag svårt för. Att säga: Det kan vara det här, eller det här, och då finns det det HÄR, men vi kan inte veta. Det kan aldrig skada att äta D-vitamin. Nu handlar gruppen långtidssjuka i covid om personer med maasor med diffusa symptom, miljoner frågor som besvaras med JAG VET INTE. Ingen vet och sen säger man, antiinflammatorisk man KAN hjälpa, om du har något så okänt som en läckande tarm som man inte kan påvisa….vad tror ni det kan skicka för budskap?
Om personer utan någon som helst kunskap om kroppen, biologi, kemi osv får den typen av lösa råd, tror ni att det kan leda till att de äter ensidigt?
Det ledde iallafall till att jag köpte salladskål och började göra kimchi igår. För det har jag tänkt en längre tid och DET är inte skadligt, bara gott och innehåller mjölksyrabakterier som vi vet KAN ha en positiv effekt på magen. Jag ska också vila mer än jag gör för uppenbarligen blir jag trött av att barnen har lov. Och sen ska jag börja trappa upp träningen trots att rådet är att grunda mig, rota mig och känna medkänsla med mig själv. Jag är inte ett dugg tacksam heller, det är ett stort problem. Jag är glad åt vad jag har men jävla tacksam…det vet jag knappt vad det är. I fallet Anna Voltaire mot Covid-19 kan jag säga att jag är stridslysen. Mitt liv är stulet. Och jag vill se spjutspetsforskning. Jag vill se provtagning för om jag utvecklat något autoimmunt, jag vill veta hur mina njurar, hjärta och leven mår. Och jag vill ha en MR-hjärna för att se om jag har en inflammation i kärlen där. Det skulle göra mig tacksam.
Här en artikel som kanske sprider lite ljus som Hanne Kjöller skulle läsa!?
https://www.nature.com/articles/s41587-021-01155-4
Kort: Möss får samma som vi, men de använder Facebook väldigt lite…och blir inte kultursjuka lika lätt alltså…
Idag ska DN komma hit. Jo, det ska bli något i en tidning IGEN. Men efter det, när jag varvat ner…och kimchin är klar. Då ska jag läsa på om tight junctions igen och hur tarmlemhinnan sitter ihop. för jag tänker mig att om alla TJ´s släpper….då bajsar man förr eller senare ut slemhinnan. MEN jag säger inte det, jag ska ta reda på hur det hänger ihop. För min skull. Jag hatar ovetskap. HATAR.