Jag måste bli kvitt den här rehabupplevelsen och därför skriver jag ner det som poppar upp. kanske det blir sista, jag hoppas innerligt det.
Men vi inledde dagen igår med en lång och hypnoslikande visualisering av var vi vill vara i vårt ”friska” jag. Vi skulle känna vinden i ansiktet (kanske) se en vacker solnedgång (om det passade oss) känna kärlek och värme (om det var vår sort). Jag såg för mitt inre mig i full färtutrustning, inkopplad med elen, i gardeposition, full fokus på min motståndare men lugn och redo. I öronen det mycket störande pipande ljudet av stötregistreringsapparaten och pipandet från florettfäktarnas dito. Platsen? Ukraina eller någon annan stat med mycket duktiga fäktare, kanske Ukraina är väl utopiskt med tanke på det aktuella läget och Rysslands vapenskramlande.
Men, det var vad jag såg för mitt inre. Inget vin i motljus som tidigare eller böljande hav i centralamerika. Jag vill slåss, jag vill upp på hästen och kämpa tills varje droppe kraft är urkramad.
Idag ska jag 14.39 (ej felskrivet utan faktiskt 14.39, visualisera DET!) hämta ut sömnapnéutrustning för att se om detta kan vara orsak till att jag är så trött (och inte min läckande tarm).
Sp, det var det hela. Jo, jag ska få avtal på den tredje delen av min deckarserie. Blotta tanken på en trilogi får mig att längta efter en fyra. Men orkan…den måste jag tyvärr också invänta. men tankarna finns där, ständigt. Den mentala energi är opåverkad. Alltså inte det minsta likt en stressreaktion eller utmatning av något slag. Bara postviralt. PUNKT!
A