Jag har ju en längre tid i researchsyfte läst en bok om doft, The secret of scent av Luca Turin. Den är så härligt rolig, svårläst, vackert och komplicerat rent språkligt för hans ordförråd överstiger vida mitt vad gäller engelska och även om jag googlar orden finns inga lika härliga svenska motsvarigheter. Och det kan vara så att man måste ha läst åtminstone lite biologi eller helst kemi för att förstå den ordentligt. Idag vid kaffet läste jag detta och skrattade på tok för mycket över beskrivningen av diabetes. Tack och lov för insulin. Tack och LOV!
”Like oxygen and water, sugar is good for you only within a narrow band of operating parameters. Go over the limit, and you feel terrible, piss all night and day while thirsting continuously, and given time, go blind and die of kidney failure, as my grandfather did at the age of forty-four. Let it drop and you have epileptic fits.”
Eller den här som inte är lika stötande för diabetiker:
The fit between biotin and avidin is so perfect, all the magnets line up so nicely, that on average at room temperature the biotin key will fall off the avidin lock once every nineteen years. This would make it useless as a messenger, or for that matter as a taste molecule. Imagine biotin was a sweet molecule and the sweet receptor on your tounge was avidin. One sip of the stuff, and you would get a sweet taste night and day until your retirement.
Han beskriver dofter på ett sätt som nästan får en att känna sandelträdet i din närhet, han kallar sågverk för träkatedraler. Jag älskar den här boken och är så glad att jag återfann den i en av plastpåsarna i mitt arbetsrum under en av de koftor jag just stickade klart innan jul…..#dement#postcovid#rennjutning#språkekvilibristisknjutning