Det är verkligen helt hopplöst här just nu. Som jag skrev om igår har jag ändan bak i alla lägen. Easy to please är inget ledord här hemma, snarare Life is a bitch and then you die. Ja det är hårda ord men precis allt krånglar nu. Det enda som funkar är Tyllas sömn och det är jag sanslöst tacksam för.
Morgonen började med att killarna vaknade, maken rörde på sig, jag trodde han gick up (såklart!) men han gick och lade sig i en annan säng (såklart!) så det fick återigen bli min sak att gå upp och ta hand om frukostkaoset. Frank är inte så kinkig, han får sin skål flingor och mjölk och sen är det klart. Edgar däremot har förvandlats från Terrible three till Ferousious four, vi väntar med spänning på Flaming five. Dagens frukost skulle bli, ja ni har hört det förr, LAGOM varm O´Boy i BLÅ flaska eller så kan man DÖÖÖÖÖ.
Vis från gårdagens eskapader gjorde jag detta utan att invända. Jag serverade den lille mannen och han blev helt galen. Han ville nämligen även ha FLINGOR OCH MJÖLK MED RÄTT, R Ä T T SKED!
När detta inte kom fallande från skyn fick han nog. Han rusade ut i vardagsrummet och började flytta på Tyllas leksakskök (en tung pjäs från IKEA) för att, jag antar jävlas och repa golvet så mycket det bara gick.
Jag fick nog. Gick upp till maken och sade att han var välkommen att ta över nu. Jag var för trött och nu var det dags för honom att vakna ändå.
Han agerade på detta. Tack för det.
Men jag ska inte peservera vid detta, jag ska titta ut, jag ska försöka vila och hitta den där kraften jag tappat bort (av ovan nämnda anledningar bland annat).
När alla lämnat huset slog jag på radion och satte mig med mitt folkdräktsprojekt. Först var det Täppas. Då stängde jag av. En stund senare slog jag på den igen då avhandlades medicinsk forksningsetik. Bland annat forskning med dålig eftersmak typ Dr Mengele…så jag stängde av igen. Sy, sy, sy och pyssla hemma med skräp och tvätt.
Tillbaka till blusen och på med radion. Nu talades det om folkmordet för 100 år sedan. Jag lyssnade ett tag för jag kan inte så mycket om detta och man vill ju vara lite allmänbildad. En mycket engagerad man talade. Han hade lämnat in en ansökan om ett monument. Det avslogs. Han kämpar vidare. Han söker ett avslut och ett erkännande av sitt folks trauma. Det förstår jag verkligen. Men sedan berättade han om hur de i generationer inpräntat i sina barn hur vidrigt de blivit behandlade av turkarna, spädbarn krossade mot träd osv osv. Riktigt magstarka grejer och då tänker jag: Varför berättar ni sådant vidrigt för era barn? Visst, jag kan förstå att man vill föra traditioner vidare, i Tyskland finns muralmålningar som beskriver hur svenskarna kom och härjade under olika krig och man skrämde barnen med vildarna från norr men någon gång måste man väl dra ett streck öve saker? Detta föder väl snarast hat? Att om och om igen älta gamla oförrätter och inpiska hur vidriga turkarna var för 100 år sedan. Jo det är nära i tid, det är även andra världskriget men vi kan väl inte hata alla tyskar för det?
Jag har försökt läsa en bok om jakten på lyckan. Jag har förlagt den, på allvar, den står inte att finna. Jag vet att den ligger här någonstans men det allmänna stöket och min översvämmade hjärna gör det svårt för mig att hålla reda på något alls. Jag har svårt att minnas poängen med detta inlägg till och med.
Jag tycker oftast illa om käcka uppmaningar om att ”tänka positivt”, ”glöm den snö som föll i fjol” och så vidare men i detta fall tycker jag ändå att det kanske är dags att gräva ned stridsyxan. För turbulensen som detta orsakat i den kommun detta gäller verkade osund. Retoriken lät medeltida och jag fattar inte hur det ska leda framåt, det verkade nästan leda bakåt av vad jag kunde höra. Jag stängde av även detta för det får fan vara nog med elände nu på radion. (Jag vet att jag vanligen brukar frottera mig i världselände men just nu orkar jag inte det, jag har redan foten i kläm). Att hela tiden återuppleva ett trauma för att inte glömma är ett säkert sätt att förbli förorättad och olycklig. Liksom anhöriggrupper efter katastrofer tydligen har fått som resultat att de sorgdrabbade får ett sämre liv, visserligen i bästa välmening, en del saker ska falla i glömska. Även ett dött barn. Livet går vidare och så måste det vara för annars finns inget att leva för alls. Så trots att jag själv hatar det säger jag idag:
Glöm det som varit, lyft blicken och var glad att du bor i ett av de friaste länderna i världen,även om solen skiner väldigt lite just här, allt är möjligt bara du slutar grotta ner dig! Hör du det ANNA! Lyft för fan blicken!!!!
