Jaha, ni kanske tycker jag är tjatig? Inte! Vad skönt, då fortsätter jag. Logopeden var här igår. jag vräkte ur mig hur jag haft det, oro för arbetsstart…och att jag tycker mig vara i ett statiskt läge. Hon sa att fysioterapeuten inte visste vad han skulle göra med mig, för mig…jag sa att jag gör allt jag kan tänka som inte är skadligt för en frisk..så mycket jag orkar. Hon tyckte det lät bra. Jag yrade om att arbeta på Posten med att läsa för maskiner oläslig handstil på kuvert och paket. Hon tyckte att det var att slösa min förmåga, jag tyckte tvärtom att det ju är en lysande sysselsättning som kanske är helt rimlig…
I vilket fall. Jag började kämpa idag, alla har nu börjat skolan igen och det ger mig lite mer tid att komma i fas inför nästa vecka. Jag kollade in yogapositioner…för grundning, balans, grundning, grundning, balans, öppna upp det ena och det andra…och inser. Jag behöver träna, mer. Mycket mycket mer och så såg jag detta. och kände…tacksamhet? Eller, jag vet inte. Men, jag har i vilket fall inte slut på idéer. För nu är det simning som känns allra mest lockande, fäktningen ska jag förståss hålla lite i skymundan för det är så jobbigt att ställa till det för andra i fäktsalen, så jag ska hemmaträna och kanske betala för privatlektioner…man kan det. Ihop med Frank då tänker jag. För att hålla igång det.
Och nu, ska jag vila. För bara minsta lilla…kanske det är värmen(?) gör att benen svullnar och känns tunga. Så, upp med fötterna och in med huvudet i kylskåpet. Nu köööör vi!
/A