Jag hörde Simon Kyaga (psykiatriker som jag hört mycket om för han jobbade hos min mamma tidigare) på P1, jag hörde inte allt men snappade upp detta som jag fann oerhört intressant/nedslående och upplysande! Kreativa barn uppfattas som jobbiga av sina lärare, kreativa lärare uppfattas som jobbiga av sina rektorer, och VIPS så har jag en förklaring till varför ”allt” går så jävla trögt i samhället. Jag tänker på…Polisen, min morbror har alltid hävdat med bestämdhet att det bara är JA-sägarna som blir chefer och att det är anledningen till att det gått utför för den myndigheten. Här sticker jag då ut hakan rejält eftersom min man är polis…inte chef längre, och aldrig hög chef men ändå, de har bara fyra nivåer, de vill ha en platt organisation (kanske bra, vet inte riktigt…). Och det är ju en rimlig förklaring tänker jag, förutsatt att systemet, organisationen inte styrs av en visionär då. I detta fall är staten högst i toppen, därinunder rikspolischefen. Och om staten är rigid vill de inte ha en innovativ chef, och ja, ni fattar, det rinner ner genom systemet. Och såklart att en uppfinningsrik och kreativ anställd ÄR jobbigare att hålla reda på, för alla saker en sådan kommer på kanske inte flyger, men….om INGEN kommer på nya saker….ja. Ni fattar det med. Då händer inget. Och de kreativa typerna i organisationen de kvävs till döds.
Jag känner lite att jag kvävs av formulär. I min värld är kanske det mest kända formuläret MDRAS. det är ett skattningsformulär. Alltså man läser upp frågor och patienten svarar….https://fbanken.se/form/14/montgomery-asberg-depression-rating-scale och de frågor som ingår där är de som man som psykiater eller för all del vilken person som helst på ett eller annat sätt ska ställa för att få en bild av patienten. Förr var det liksom så man gjorde, man talade med patienten och såg till att få svar på de centrala frågorna, om något stack ut frågade man lite mer där. Och Marie Åsberg som är själva A:et i MDRAS har sagt att det inte ska användas för kliniskt bruk…det är ett forskningsmaterial för att mäta behandlingseffekt på depressioner. Och då var det sagt. Jag ska på måndag göra MDQ på en patient…..jag behöver väl inte säga vad jag tycker om det…..
Men i vilket fall, jag är en kreativ person. Jag associerar snabbt, är logisk, jo jo, jag har papper på det….jag gjorde ju om neuropsykologiska testet minus WAIS https://www.fbanken.se/form/262/wechsler-adult-intelligence-scale-fourth-edition för mina svårigheter har ju varit verbal inlärning (i kort perspektiv, arbetsminne och uppmärksamhet) där var jag på normalnivån….i övrigt 8-9 standarddeviationer över normalnivån. Och jag märker ju själv att jag kan minnas 7 siffror som sägs (en kort stund jag måste skynda mig att repetera dem annars försvinner de) och att jag även kan repetera dem i omvänd ordning. Jag gjorde detta så snabbt att frågorna tog slut och testledande psykologen (som egentligen inte ska ge feedback) sa: Ja, jag tror du förstår själv hur det gick….Jag tolkar det som att det gick över förväntan. Men, då ska jag berätta att just detta har jag ÖVAT på i CogMed, ett annat bevisat bra hjälpmedel att öva kognitionen på som på inget sätt gör det lättare för mig att hitta kaffekoppen men som gör att jag kan memorera långa sifferkombinationer och sedan återge dem i omvändordning. Alltså, man blir bra på det man tränar på…spiller inte över på verkligheten dock…
Nåväl. Jag sa till testledaren att jag gärna hade haft ett test gjort INNAN jag blev sjuk alltså en baseline, premorbid bild. Jag sa lite skämtsamt att jag brukade kunna patienternas hela personnummer, 12-siffror och att det brukade vara lite creepy tyckte de…han höll med om att det nog skulle uppfattas som lite…jobigt. Och jag är ju ingen minneskonstnär på något vis, har aldrig övat sånt, det bara är så, om jag repeterar ett nummer, en mening osv några gånger så fastnar det. Lite beroende på om jag enkelt kan göra en ramsa i huvudet av det. Om det blir ett mönster eller påminner om något. Jag märker att jag växlar mellan olika strategier. är det korta serier då minns jag dem bara rakt av, upp till fyra siffror, no problem. Blir det fler måste jag sätta ihop dem två och två. som nummer. Men, då blir det svårare om man ska vända på dem…i sådana fall enklare att tänka i ental. Men om det ska vara långa serier, upp emot åtta siffror i rak följd då gör jag årtal av dem. 75 är Mickan, 47, svärfar, 81 är maken minus et och så där. Tyvärr finns aldrig 0 med så jag själv kan aldrig vara med i mina ”bilder”. jaha. Vad ville jag med detta…vet inte, kanske bara meddela mig med världen, känna att jag inte ”tappat” det, jag är intakt i stora delar men har ändå stora svårigheter här och NU för att de sköraste delarna i hjärnan är skadade av Covid. Jag kan använda överkapaciteten jag har på andra områden för att täcka förlusterna men det är det som gör mig så trött att jag utan problem kan sova mer än 10 h något jag i princip aldrig gjort i hela mitt liv, och när folk säger att jag måste ta med i beräkningen min HÖGA ålder….då är det motsägelsefullt för med åldern ska man sova mindre, behovet minskar. För mig är det tvärt om. Efter en ”mangling” är jag uttömd. Jag kramar det sista ur hjärnan och kroppen och stupar. Och då får man höra att det också är ”fel” jag ska ”aktivitetsbalansera”….fatta vad som blir kvar då…mellanmjölk! Finns det något tristare än lagom? Nä, inget, inte ett skit. Den skon passar så fruktansvärt illa på mig. Jag vill ha KUL! Och göra härliga saker, annars vittrar hjärnan, det vet ju ALLA! jag vill lära mig portugisiska för fan! Och idag….ska jag till osön! och jag funderar på att anmäla mig till en kurs i näverkorgsflätning för, visade det sig, jag är lika flink i väster hand som höger?!? va fan! Ve hade kunnat ana det? Jag tycker ju att jag blivit sämre i motoriken efter covid, har tyckt att det varit svårt att brodera och sy smått…och det kanske jag har men det var tydligen inget som märktes….Jag ska få se resultaten av testningen när den är klar, det ska bli oerhört intressant att jämföra med tidigare testning. Jag tycker sjäv att jag förbättrats i att hålla instruktionen kring en övning, jag har blivit noggrannare och märker när jag gör fel, det gjorde jag inte tidigare. T.ex instruktionen var att säga så många pojknamn som möjligt på F. Jag började bra men glömde sedan att det skulle vara pojknamn….nu klarade jag att hålla min till maskulinum. Och jag kunde växla mellan bär och möbler bättre, jag rättade mig när jag sökte av liten text efter 2:or och 7:or…så jo, känslan är att jag på ett ÅR förbättrats en del, men som sagt, det märks inte jättetydligt hemma för då påverkas jag av andra saker omkring. I en testsituation är det lugnt och ordnat. Hemma…pling och plong, barn som ropar, mat som ska lagas, saft som ska silas… Jo. Jag tyckte det var svårare med lukten. Jag kunde bara vara helt säker på EN!!! Bergamott, den är tydlig. Så kanske mitt luktsinne är förvrängt, jag bara märker det inte. Jag minns att jag i somras fick lätt panik när mamma kokade musslor, det luktade bajs, jag blev livrädd och trodde att vi alla skulle bli magsjuka…men, våra vänner som var där sa att det var de godaste musslor de ätit och INGEN blev sjuk! Men jag kunde INTE äta, jag höll på at kräkas….very strange!
Så, nu är jag supervaken, alla andra sover, jag la mig kanske halv elva, helt slut, alla tre barnen var vakna men maken sov…så när de somnade vete katten. Det är lördag så de får sova.
Nu, frulle och sen till Lidingöööööö, jag hoppas jag hittar, den jag skulle åka med är sjuk…jätretrist, men så är det. Jag åker solo, kanske det ändå är lugnast. Det är ansträngande med andra mäniskor för mig.
/A