PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING. DETTA ÄR ALLTSÅ INTE ETT SPECIFIKT BARN DET HANDLAR OM!!!!
Alla överlevde Valborg. Här ett något dramatiserat inlägg kring att ha tonårsbarn. (Jag vill återigen påminna om att tonåringen är en sammanslagning av olika tonåringar jag mött inkl. mig själv och vissa drag av äldre släktingar, bara så att inte ett visst barn känner sig utpekat, Edgar är Edgar dock…)
Hej, det är jag Fiaa. Igår var det Valborg. Så jävla looser man är alltså. Å mamman, fy fan, hon bryr sig verkligen inte ett skit om mig. Först går hon på om mina kläder, att de är för ”avslöjande” och sen glömmer hon vad jag ska göra! Helt jävla otroligt. Och ALLT är ju hennes fel! Låt mig få förklara.
När jag var mindre visade sig att jag var skitsmart, min lärare tyckte jag skulle byta skola. Mamma tjafsade om det, tyckte det var dåligt att skolan inte kunde hjälpa ett supersmart barn. Så efter en del tjafs och möten fick jag hoppa upp en årskurs men gå kvar i samma skola. Det var här allt skit började. Här förstörde hon mitt liv. För nu, när jag tar studenten är jag ett FUCKING år yngre än alla andra och det betyder att jag får lägga pussel på VALBORGSFUCKINGMÄSSOAFTON!
Fattar ni vad det gör med en kvinna? Jag får aldrig vara med på något kul, och snart kommer STUDENTEN (stora bokstäver är så himla bra när man vill understryka hur arg man är på sin förbannade morsa), då är det bara jag som inte får gå ut. Tänk om hon ändå hade kunnat föda mig i januari, eller februari eller åtminstone i MARS! Då hade jag kunnat ha ett LIV som alla andra. Men nej då, hon ska såklart föda barn efter sommaren, så himla ”odevist” som min lille puckade bror Edgar säger. Han tror han är en fågel…What can I say, killen kommer inte ha mina problem iallafall.
Men så kläderna. Hon klagade på att det var för kort fram. Jag förklarade för henne tre gånger att det var HENNES fel för hon fan aldrig kan tvätta ordentligt. Det krymper ju. Då kör hon med sin vanliga grej, säga att man ska lära sig tvätta själv och inte köpa saker som inte tål vatten…WHAT!?! Kan hon inte fatta att hon bara ska läsa på lappen. Där står ju hur hon ska göra. Jag är fan ett barn, jag ska väl inte tvätta!?! Jag har läxor att göra…Så jag tog klänningen ändå. Jag får ha hur kort jag vill. Det är min rätt som kvinna att visa upp mig hur jag vill. Så himla stenålders att komma och säga att man måste tänka på hur andra uppfattar en. Jag gör SOM JAG VILL!
Jo, hon skickade ett sms på kvällen (pappavecka) där hon frågade var jag VAR. Jag svarade så kort jag kunde: Tack… Men det fattade hon inte. hon trodde bergis att jag blivit rånmördad för hon skickade :What? Och sen ett sms till pappa där hon frågade var jag var. Hon fattade inte ironin i mitt meddelande. Det innefattade för många tankesteg för henne (hon har en stresshjäna och tar inte in saker/kommer inte ihåg saker/fattar inget liksom) att fatta att jag menade tack som fan för att du satte mig i en årskurs högre för åtta år sedan så att jag nu på Valborg måste sitta hemma med pappa och lägga pussel när alla mina vänner är ute och festar på stan, ditt jävla as. Typ.
Hon säger att min tid kommer, när då? Nästa år eller, då kan man ju lika gärna vara död.
Igår fick jag plötslig panik vid halv elvatiden. Jag mindes inte vad dottern hade haft för planer för kvällen. Och så mindes jag inte om hon skulle vara hos mig eller sin pappa (skilda vet ni). Därför skickade jag ett sms till henne med frågan om var hon var, och med vilka. Jag fick tillbaka ett TACK…Då fick jag panik. Herregud, hon har blivit rånad på sin telefon, ligger kanske blodig och medvetslös i den för korta klänningen i en trång och mörk gränd inne i stan och så ska rånaren vara sarkastisk via sms….
Jag skickade ett What? (försöker vara lite modern). Och ett sms till hennes far. Jag fick svar att hon var hos honom och ett påpekande om att jag som sagt verkar ha missat att Valborg ej innefattat inget roligt alls…
Jag andades ut. Det var ett himla liv här igår, knallskott och ”bomber” lät det som. Vi ryckte till här i sängen. Inga sirener dock så så allvarligt var det inte alltså.
Jag har tydligen förstört hennes liv för att jag, när hon gick i fyran, beslöt att låta henne hoppa över till femman. Det var så rörigt i hennes klass att läraren inte hann med alla barn. Hon är inte en ny Einstein men har lätt för sig och hon hade liksom tråkigt i skolan, kunde inte få några utmaningar och hade alltid gjort läxan innan hon ens öppnat boken (alltså det var för lätt, hon fattade direkt på lektionen). Det var spännande för henne då att gå med äldre elever, nu ser hon det som en belastning att inte kunna gå ut på krogen med vännerna. Jag tycker det är strålande! Så hon inte kan gå ut på krogen med vännerna!!!;)
Vi hade en dispyt igår kring en kort klänning. Hon var helt oresonlig. Jag försökte påpeka att en så kort sak krävde ett par byxor under, eller en kjol. Inte bara ett par strumpbyxor. Då var jag tydligen antifeminist. För en kvinna ska kunna ha hur lite kläder på sig som helst utan att någon ska titta eller tafsa…Jo, det håller jag med om men nu funkar ju inte världen riktigt så och man måste ändå vara lite försiktig och ansvara för de signaler man skickar ut som en del uppfattar. Nä, det gick inte hem. Jag är en kvinnohatare tydligen. Det bästa med hennes resonemang var att klänningen var kort pga mig. Alltså att jag tvättat den fel så den krympt. -Ja men det har väl ingen betydelse HUR den blev kort, jag invänder mot att den är för avslöjande, försökte jag (logiska resonemang)
-Men det är ju DITT fel! (dotter)
-Ja, det kan hända men du måste ju inte ha den på dig då, den är för kort! (logiska mamman igen)
-Men det är ju DITT fel, du kan fan aldrig tvätta ordentligt!(den inte så logiska men väldigt feministiska dottern, igen)
-Lär dig tvätta själv då och köp inte skit som krymper i 60 grader. Byt för fan kläder! (jag när jag ilsknar till)
-Aaaarghhhhh (dotten som inte har problem med att kvinnan i hushållet sköter all markservice tills hon blir utbränd, feministen alltså).
Så kan det låta halv åtta här hemma på morgonen. Alla dar i veckan.
Tur man har små söta barn som inte argumenterar så mycket. Som Edgar till exempel. Han är jobbig på natten men på dagarna ganska okomplicerad. Då tror han att han är en fågel, och gör ljud.