Vad ska man säga om den här stan? Jag var orolig redan innan det kan jag erkänna. Min ena dotter som varit på besök hade sagt att en del folk varit så fattiga och sjuka. Saker som detta påverkar mig starkt. Jag blir systemarg. Jag blir misantropisk. Men, jag har ju en dotter som bor där så jag behövde ändå åka.
Jag följer inga LA-kändisar, eller några kändisar alls, tvärtom. Jag följer folk som äger spinnerier, syr folkdräkter och syr sina egna kläder. Men, i bruset kan man inte undgå att snappa upp oerhörda saker om oerhörda människor.
I förrgår var vi på loppis eller i vilket fall en återkommande marknad i Fairfax. Tydligen var Zara Larsson också där..kanske inte exakt samtidigt, men ändå, jag fick höra det. Sen någon svensk influencers fru….och det var någon jag inte vet vem det är eller skulle känna igen.
Igår åt vi på det trendigaste stället där Kim K och Jamie Foxx just varit…Erewhon…barnen föreslog att det var något judiskt/hebreiskt ord. Jag som är lite språkintresserad sa att jag inte riktigt kände igen namnet, jag trodde i vilket fall inte på hebreiska. Och min vana trogen när saker är oklara…jag frågar. Det visade sig att det var ett anagram för nowhere. Så var det med det.
Nu ska ni få höra om vad som hade kunnat sluta med en hjärnblödning för mig. Är ni redo?
Vi hade bestämt att möta upp släktingar från New Jersey (min syssling) och Fullerton Ca halvvägs, på Seal beach. Fanny bokade en hyrbil tre dagar för detta ändamål och glada i hågen gav vi oss av till Verve i regnet för att äta frukost. Det regnade som en lätt dusch men det var OK, vi hade inte så långt att gå. 18 minuter hemifrån och kanske 14 från Verve. Vi åt, stället var fullt med folk som arbetade med sina datorer, vi åt en frukostbrioche som svårligen gick in i munnen…god men för stor, likt den mesta maten här. Det är för mycket, av allt. Sparsmakat är inte ett ord man tar i sin mun här. De kanske tror det men även deras monokroma och relativt strama saker får en att tänka på…överjästa degar. Nåväl. Vi började gå. Regnet tilltog och då vi nådde destinationen dröp vi av vatten. Jag bildade en pöl på disken.
So far, almost good. Jag lämnade ifrån mig mitt körkort till den antagligen mexikanskättade mannen och sen började problemen. Han behövde även ett pass. Fanny och jag suckade och vi pratade lite på svenska om att det kanske skulle ha stått på hemsidan när hon bokade…vi insåg att tjafs inte skulle leda någonstans och hon satte sig för att boka en Uber för att i regnet ta sig fram och tillbaka till hotellet för 90 kr….Jag föreslog att vi skulle be uthyrarna om skjuts, hon tyckte det var pinsamt men sån e jag. Så hon fick skjuts till hotellet av samme man och näste man med ett asiatiskt utseende tog över på mitt förslag för att processen skulle gå vidare. Men, när dottern anländer med passet krävs också ett kreditkort. Med kredit, alltså inte ett debit/betalkort som är det jag använder. Jag kom på att min LA-dotter har min mammas American Expresskort och frågade om det skulle gå bra? JAA det skulle gå jättebra. Dottern skickas iväg igen, jag ringer/smsar de två döttrarna att samordna sig så att en upplockning av plastkort kan ske och där har vi det. Trodde jag. Nej, Nu står jag ensam och utan någon telefon för andra gången dottern drog iväg krävdes att hon hade min telefon som har internet…och uthyraren gör det tydligt att om inte namnet på kortet är mitt kommer det ändå inte gå för så är det bara. Han tipsar istället om en uthyrare 100m bort som jag kände till för jag fotat den svarta bilen utanför tio gånger. Jag tackar, tar all packning och går med bestämda steg mot nästa Car rental. Jag sa åt honom att skicka min dotter dit när hon återvände. Hon visste vilket ställe det var…Jag öppnar dörren till biluthyraren med bara lyxbilar och tänker att nu jävlar kommer det ryka i plånboken.
-Hello, I am having a mental breakdown and you MUST help me.
-Sure, let´s see what we can do.
Och, några minuter senare hade jag hyrt en bil fyra dagar som kunde lämnas på LAX och det hela blev billigare än på första stället. Det blev ingen Lamborghini i svart men väl en Toyota Corolla i silver. Att köra i USA är en lek. sex filer, sju olika vägar sammanstrålar visserligen och det gör GPSen lite förvirrad men…allt gick väl och vi fick se våra släktingar som jag nästan gett upp hoppet om, vi delade ut medhavda presenter, bl.a min nya bok för några av dem kan läsa och prata svenska…vi fick tips om sevärdheter och sen avslutades allt med att jag köpte en Valet-tjänst för 1300kr för att kunna parkera. det är annars svårt här och någon bortforsling av bilen vill jag inte vara med om.
Men, på väg hem från Nowhere…i Beverly Hills mörker kör vi förbi fyra kundvagnar arrangerade runt en man på betongvägen. Ovanpå några mörka filtar har en amerikansk flagga bretts ut, för att hedra nationen? Föra att håna…svårt att säga men den flaggan väcker känslor, den saken är säker.
Note to self: Åk inte till USA i onödan. Var glad åt att betala skatt. Var snäll, hjälpsam och sen det där tramsiga TACKSAM för vad du har fötts i för sammanhang. Och OM du någonsin tjänar mer pengar än du behöver för att gå runt….dela med dig. Det behöver inte ens vara pengar, det är kanske till och med dåligt men hjälp någon, ge av din tid, kunskap, empati. Bli inte en person som samlar på sig 2000 skor, har fem bilar, spottar på uteliggare och vaskar champagne. Var en människa som bryr dig om de andra omkring dig. Det är det enda som räknas, speciellt om du tror på livet efter detta för då lär det sura komma i så fall om du varit ett as. Men det tror jag ju inte på, så jag försöker att vara rimlig och god i det lilla sammanhanget, hjälpa de som hör av sig och inte suga ut världen.
The land of the brave…..home of the free…
Det var det!
/A