Hade jag börjat dagen med att skriva av mig hade jag nog varit skild nu. Jag var så fruktansvärt arg när jag stängde dörren om maken och barnen. Men jag ska INTE skriva om det nu (kanske aldrig, det finns kanske en viss mängd sanning som ett äktenskap tål…)
Istället ska jag skriva om hur bra det blev när jag följde min lista. Högst upp på den stod: Promenad. Jag avvek lite från planen, bara för at lugna ned mig så jag planterade om fyra smultronplantor, rensade bort några riktigt frodiga maskrosor och tuktade en buxbom först. Men sen gick jag på promenad. Till köpcentrumet. För att gå planlöst just nu passar mig inte, jag har så otroligt många saker som måste göras och om jag skjuter på dem så riskerar jag att de helt faller i glömska och då blir det ännu värre, fast senare. Därför tog jag med mig det brev som skulle postas idag och begav mig ut i solskenet.
På väg dit kom jag på att vi nog inte hade middagsmat hemma….jag funderade och funderade på vad barnen skulle tänkas vilja äta….pasta sannolikt, utan någonting till. Så jag köpte pasta, squash, mjölk och smör.
När jag kom hem kollade jag av listan igen…jag tog tvätten, köket, maildrösen och några räkningar och SEN var det fritt fram att sy vidare påminn klänning. Jag lyssnade på radion men ej direktsändningen utan Odla med P1. Jag behövde påminna mig om det som sagts tidigare och denna gång tog jag lite anteckningar. Det var lite klurigt att samtidigt nåla fast volangen på ärmslutet samtidigt men det gick. Jag lagade också en ficka som gått sönder på Tyllas nya klänning.
Jag bestämde mig för att avsluta klänningen när kjolen var fastsydd vid livet och blusen var helt klar. Förklädet kräver lite planering och tankekraft och nu kände jag att min gräns var nådd.
Imorgon är sista dagen i veckan, som blev kortare än väntat (jag menar då i återhämtningssyfte för den utarbetade mamman) då ska jag kanske ta det ÄNNU lugnare för att orka med helgen med alla sex barnen.
Jag tänker ständigt på hur det egentligen är tänkt att man ska hinna med allt i en familj, jag vet ju att en del stavas delad arbetsbörda och det var väl del i min totala utflippning tidigt imorse….Det är också den mest svårlösta knuten här hemma. Att få Någon att förstå att jag inte riktigt är mig själv, trots att jag kan gå och stå.
Jag ska vara stilla nu, minst en kvart…..det är nästan det svåraste som finns för mig, att inte genast sätta igång med något så fort jag är klar med en syssla…Andas, andas, A N D A S! Och reta inte upp dig på nystartsbidrag till korrumperade taxichaufförer!! INTE RETA UPP SIIIIIIIIIG!!!