Jag har alltid en ny bok i i tankarna. Titlar poppar upp, ämnen och betraktelser. Jag funderar just nu på nobeller pga mina förminskade kognitiva förmågor avseende överblick och arbetsminne…och jag har också ständigt nya infallsvinklar. Jag märker att jag tänker på mycket. Detaljer i min vardag, saker jag ser när jag går eller kör förbi, samtal jag överhör, krångel på apoteket och böcker jag läser. Jag funderar ständigt över meningen med livet, hur jag för mitt eget liv och framförallt….hur jag ska förfina mig. För min och mina barn (och makens) skull.
Nu ska ni ju inte på något sätt tro att jag är…en total katastrof. Jag är ju en fantastiskt fantastisk person. Låååång akademisk utbildning, mycket erfarenheter (haft butik, rest mycket, jobbat på många ställen, är såklart rimligt allmänbildad…och har fött fram sex levande och förhållandevis friska barn utan att dö. På minussidan finns en skilsmässa, det är alltid ett minus. men, det kommer ibland bra saker även ut misslyckanden. Och jag tror att större delen av att det gick åt pipsvängen berodde på min oförmåga att andas i en fyrkant. Och en del var hans fel, såklart. Men nu i backspegeln tror jag att vi nog delade lika på ansvaret. Såklart. I en relation mellan jämbördiga parter är det så. Men jag lägger allt mer ansvar på mig allt eftersom jag strävar mot min egen fulländning. Ödmjukhet är också eftersträvansvärt. Ironi och sarkasm har jag, galghumor med och en gnutta självinsikt men mest tror jag att jag består av dödsångest. och det är vad allt mitt skrivande i slutändan handlar om. Att inte dö glömd. Punkt. Hade jag inte just fått en fläkt ställd vid min sida precis NU hade texten slutat där för det är nästintill olidligt varmt, farligt rent av, i vårt kök. det är över 28 grader och en hel dag med sol väntar.
Egentligen skulle vi ha varit på väg mot Frankrike nu. Men ödet ville annorlunda. Det regnar över Duras och Le lac så vi avvaktade. En guds nåd visade det sig nu för en stor olycka vid Mantorp hade satt stopp för oss där. I elbil mkt stressande och varmt förmodar jag…
Sen kommer mer av mina spridda tankar för bok.
Hur blir man nöjd? Jag vet vad som gör mig nöjd och glad. rent hus, ordning och reda, kunna hjälpa folk, bjuda på god mat. Vackra blommor, raka linjer, fint böjda linjer.
Vad gör mig glad, fylld av glädje? Musik, när något går riktigt bra (beröm till mig eller någon av mina kära).
Vad stressar? Stök, ont om tid, för hög press på mig själv, krångel med andra personer.
Jag gick ut i trädgården för att hänga tvätt. Möttes av ljuvligt söt doft i den varma sommaren. Jag hade just läst i min bok om världsomsegligen med Albatross. Vi ska ju snart ner till Janne, en av de som seglade den. Och jag känner att han vet vad livet går ut på. En sådan omsegling skulle nog vara väldigt bra för alla. Med insikt om att det är potentiellt livsfarligt och mina ungdomsplaner som jag aldrig riktigt släppt om att segla jorden runt har nu reducerats. Jag började med att tänka: Segla till Marseillan. Det övergick i Segla i skärgården. Därifrån till Mäkaren och sen…efter tankar på husbåt, sommarhus (igen) till att jag inser att allt jag behöver finns precis här. Det räcker att läsa om äventyren för mig. det känns som att jag var ombord. Minus sjösjukan (som jag iofs sällan drabbats av…men å andra sidan har jag ju inte seglat i sådana vågor. det värsta jag varit med om är en färja i 30 sekundmeter mellan Göteborg och England…men då var det många som spydde hej vilt och dansgolvet ”försvann” emellanåt. Jo, jag åkte motorbåt från Male till Kuredu en gång och då var det bara jag och min dåvarande man som inte hängde över relingen eller spydde i de genomskinliga(!!!!!) plastpåsar som delades ut.
Men alla dessa ämnen antecknas, och jag tror det blir små historier. den gemensamma nämnaren är ändå som jag ser det dödsångest. Faktiskt. Och lite inslag av neuroticism med tvångsiga inslag…
Tja!
/A