Det verkar vara vanligt, kan man tro i media av olika slag, att man hatar sig själv. Det kan vara utseende, sin kropp (för korta ben, för bullig mage, för tunna läppar..i stort sett allt som går att urskilja går att hata) sin hy och så får man ångest av det.
Igår kom min 9-åring in till mig och berättade att hennes kompis sagt till henne att hon har en ätstörning. Jag blev så förvånad och förbannad. För om det är en sak jag vet om ätstörningar så är det att det smittar! I vilket fall smalhetsen. Så jag sa till maken att han behövde forska lite kring hur T hade fått reda på detta, jag låg nämligen pga huvudvärkstablett intagen, i sängen. Jag vet, beige!
Jag är ju otålig så nästa gång hon kom in till mig frågade jag: Hur började ni prata om detta?
-Jo när jag tog fram min matsäck (de var ute på äventyr) så sa hon att hon inte åt allt.
-Aha, men inget mer?
-Nej hon sa att hon hade en ätstörning.
-OK, men nästa gång hon börjar prata om det, då säger du STOP. Du vill inte höra, OK?
-OK!
Och så hanterade jag det. För jag vill INTE ha det där snacket. Om det finns problem får den familjen ta det, det ska inte smitta av sig hit. Hon är för liten för att hantera och de känner inte varandra så väl.
Just precis då hon kom in låg jag och såg den tredelade SVT-serien ätstört, jag har tänkt traggla mig igenom det temat nu, jag har ryggat alltför länge. Det var ett gäng personer, kvinnor/män med idrottskarriärer som omväxlande kräkts och hetsätit. Gymnaster, hockeyspelare, löpare och boxare. Deras personliga berättelser blev snabbt väldigt tråkiga så jag snabbspolade till de avsnitt där forskare vid KI berättade om psykologin bakom. Bland annat får man efter en tids svältande en ny uppfattning om hur man ser ut, tydligen är det så att om man riktar fokus på en viss sak så ser man sedan plötsligt bara det…och det tycker jag inte alls är konstigt och det är väl välkänt i vissa kretsar tänker jag….selektiv perception kallas det…
Nåväl, jag blev ! det blev filmen Arctic….som är en en timme och trettiotre minuters lidande, i stort sett i tystnad. Jag skulle nog inte rekommendera någon som inte älskar Mads att se den. En stor djup suck. Det är typ Robinson Crusoe fast i snö och mer död.
Nåväl, när jag vaknade sträckte jag mig efter min telefon och såg lite meddelanden som ramlat in efter att jag somnat. Och sen kollade jag Instagram. Där ser jag en kraftigt överviktig kvinna som signerar sin nya bok om att älska sig själv och sin kropp. Hon säger vidare att man har en förutbestämd ”setpoint” i kroppen där vikten kommer ligga och det är DÄR man mår som allra bäst, mao, du ska INTE försöka gå ned i vikt. Och det kan jag VERKLIGEN hålla med om, att banta i tid och otid och späka sin kropp brukar vanligen resultera i viktuppgång. Men det är här jag inte riktigt håller med. Jag har hört forskare i andra sammanhang säga detsamma (Tjockumentären, också på SVTplay). Detta med setpoint. Men, jag undrar då. Hur kommer det sig att det för 70 år sedan knappast fanns några överviktiga barn? Hur är det möjligt att mina båda föräldrar inte hade en enda tjock kompis? Hur är det möjligt att JAG vara hade en enda klasskamrat i grundskolan som med dagens ögon i värsta fall skulle kunna kallas mullig? HUR kan det hänga ihop med att vi alla har en viss setpoint? Va? Ska vi snälltolka detta…..alla tidigare generationer svalt!? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror det har skett en glidning i vad vi anser är normalt. Att vara lite tjock anses numera vara det nya normala och de som är smala är ett undantag medans det tidigare var det normala. För man åt mindre, rörde sig mer och man åt inte kakor, godis, chips, bullar, två hamburgare och drack en halvliter coca cola till det, VARJE dag!
Jag vill inte tro på det där med setpoint. Jag tror det när det gäller blodtryck för det fick jag lära mig på läkarlinjen. Men detta nya…nä. Jag tror det kan vara så att det handlar om insulinresistens (som jag inte riktigt vet hur det funkar längre för jag har glömt) och att vi ju äldre vi blir har svårare att lära nya matvanor om vi lärt oss fel och att metabolismen förändras. När man blir äldre ändras fördelningen vatten/fett och det blir svårare att tappa vikt, det som satt sig sitter kvar.
Vad jag TROR är att den som vill ändra sin vikt (nedåt) på allvar kanske för all framtid MÅSTE röra sig mer, äta mindre av det om sätter sig, äta mindre portioner och inte dricka socker. För all framtid. Inte nio veckor eller ett halvår. För något i ens sätt att äta har ju uppenbart varit fel och gjort en överviktig för nej, jag tror inte att någon föds till att väga 167 kilo. Det är väldigt märkligt.
Visst har olika kroppar olika sätt att hantera energin den får i sig och evolutionärt har det varit en fördel att kunna lagra den inför svältperioder men det måste vi ju ändå kunna lära oss att hantera. Man äter mindre eftersom vi oftast inte måste svälta i vårt land, vi behöver bara äta rätt saker, även om chips, godis, läsk och fruktansvärt stora mängder av vad som helst man älskar är jättegott.
Så, jag tänker att det är bs mycket av detta. När jag ser vad folk som är överviktiga äter….vad de lägger upp på sina sociala media så är det faktiskt väldigt mycket MAT. Samma med underviktiga men då åt andra håller, mycket frukt…som man som bekant sällan blir så tjock av…Jag har haft både överviktiga och smala förfäder. det ser man på gamla kort. Äldre kvinnor som är ganska runda, min morfar hade en tid en stor mage, min farmor var senig, mormor mer som jag men tänkte också hela tiden på vikten. Hon simmade mycket när de var i Spanien där de bodde i många år fram tills jag kanske var 20? Både mormor och farmor lagade all mat från grunden. Men de bakade bullar och kakor och det bjöds på godis och läsk när man kom. Men i rimliga mängder. Och sällan. När det var fest. När tappade vi det? Nu är det fika varje dag och man ska unna sig. Där tror jag vi har den verkliga faran för den som inte är ätstörd men känner att vikten bygger på sig. Att vi ska unna oss hela jävla tiden. Unna dig en banan då, eller är det inte miljösmart? Ett äpple då, ett lokalt odlat, FALLFRUKT!
Jag handlade faktiskt lokala äpplen igår. Några pyttesmå röda, andra halvsmå gula, från Munsö. Otroligt goda, men dyrare än de från Italien och Chile….så kan det gå.
Nä, nu ska jag kanske inte se mer om ätstörda människor. Jag ska se något upplyftande och om DU vill det kan jag rekommendera serien Wanderlust på Netflix! Jättebra minus näst sista avsnittet som är en orgie i oavslutade meningar hos en psykolog och himlande med mandelformade ögon (se det ändå men så ni vet, man kan snabbspola) och sen filmen: Call Jane med bl.a Sigourney Weaver! Asbra, jag såg den hos Cineasterna. Mycket bra, rent av rolig fast den handlar om aborter.
Så, det var det. Vet ni mer än jag och vill lära mig något (som är faktabaserat och evidensbefäst) kommentera gärna!