Imorse vaknade jag återigen och hade funderingar, om det mesta. Vart är jag på väg? är det dags att börja träna? Ska man sälja huset? Byta stad…ja ni vet. Ett sug efter förändring men också riktning och mål kanske?
Jag lever ju med stor ovisshet sen jag blev sjuk och det har bara blivit värre, nu värre än någonsin eftersom Försäkringskassan inte lämnat beslut i frågan om jag kan betraktas som sjuk eller ej. det har ju enorm effekt på vår ekonomi om inte annat men jag blir också lite förbannad. På systemet (lagen), på det sjukhus som smittade ner mig, på vården i stort som inte verkar intresserade av oss som fått den här skiten och så där kan jag hålla på länge jag lovar! Men också…vad göra man OM de bestämmer att jag är frisk nog att bli konditor? Det har handläggaren ju redan kommit fram till en gång….och hur kommer den nya husläkaren vara? Det är ganska avgörande för mig…men utöver de funderingarna så finns ju den där känslan av att man vill blir stor liksom…jo, ni läste rätt. Veta vad man ska BLI lite. Och jag har efter allt covidtrassel och försening i utbildningen tappat lite hopp om att hinna bli färdig specialist faktiskt. Och det jag roat mig med under sjukdomsperioden har ju varit att drömma och skriva, försöka hitta på nya sätt att leva och försörja mig. Inga är så speciellt mycket bättre än att fortsätta som läkare trots allt, man tjänar helt enkelt för dåligt på andra jobb som jag skulle kunna ta för att det skulle vara värt besväret. Till och med om jag arbetar deltid är det svårt att slå ett läkarjobb som ST….konditor är sämre betalt som heltidsarbete än om jag fortsätter som nu. Kanske det var planen från FK? Att jag ska nöja mig?
Men det var inte gnäll jag skulle ägna mig åt idag. Jag ska ju ”jobba” dvs skriva. Det där osynliga jobbet som jag antar är skitjobbigt för verkliga författare eftersom man ju faktiskt bara tänker…det är svårt att mäta om man inte tjänar hutlösa mängder pengar då.
Jag skrev en krönika nyss (igen) och den finns här: https://www.malaronytt.com/nyheter/turistplaga-vad-ar-det
Och sen var det det där med identitet. Både jag och maken kände nu på morgonen att vi identifierar oss som barn, eller i mitt fall som en 18-åring. Jag vet att min kropp inte är riktigt där ännu men i sinnet har jag svårt att köpa det här med vuxen 6-barnsmamma. Och när jag gick ut i hönshuset imorse för att göra rent där, vattna lite i trädgården och insupa den relativa svalkan utomhus inser jag att jag är fransk. Eller spansk. I vilket fall är jag inte svensk. För sommaren är snart över och jag vill ha mer av detta. Att kunna gå ut i nattlinne innan åtta, känna fukten i luften och löftet om en lång och solig dag där det jag odlar frodas.
Jag tycker att det är orättvist och fånigt att man bara har identitetspolitik gällande sexualitet/kön. Jag vill ha nya tag där. Jag vill lägga till ålder också och nationalitet. Kanske sekel också!? För jag tror att jag hade passat mycket bättre i en annan tid, kanske t o m i framtiden även om den är väldigt oviss just nu.
För vi jämställda kvinnor (finns ens det?) har det svårt 2024. Vi ska inte bara arbetar, vara kåta glada och tacksamma, vi ska gilla att vara hemmafruar OCKSÅ noterar jag när man fortsatt hör om utmattade kvinnor…och jag ser att barnen inte tog in smöret efter kvällsmackan eller sätter på lock, plockar undan sitt eget skräp osv. Och idag vill de säkert också ha mat, maken med. och han identifierar sig ju som en 15-åring!!! Fattar ni hur ansträngande det är?
Nej, jag vill vara 18 år och bo i södra Europa, vara rik och ha en trädgård. Det passar mycket bättre ihop med den JAG ÄÄÄÄR!
Nu, ska jag dricka upp det avsvalnade kaffet och ta tag i saker här hemma, spela rollen av en ansvarstagande 53-årig kvinna med tveksam hälsa och en trädgård som snart, mitt i sitt bästa blommande måste tvingas in i en höst som inte passar den alls.
/A