Jag klagar och klagar. Men man får klaga. Så det så!
Jag fick inte sova länge idag. Maken visade med all tänkbar tydlighet att det var hans dag idag. Det är oftast det för han är TRÖTT. Ni har hört det förr, jag vet det. Men jag brottas med detta, att han ääääälskar mig men liksom inte kan förmå sig att hjälpa mig med det jag uppenbart behöver. Han bad om ursäkt senare, när han piggnat till två och en halv timme senare än jag önskat.
Strax innan han masade sig ur sängen kände jag att det kokta fläsket snart var stekt och jag försökte ta pulsen på mig själv. För att kunna bedöma min grad av stress. Och kunna hävda detta senare. Jag hann räkna till 38 tror jag (alltså förhöjd puls) innan jag var tvungen att avbryta. En dotter klättrade upp i mitt knä, sträckte sig efter min kaffekopp (jag försökte fortfarande ta pulsen) och jag misslyckades med att manövrera varpå allt rann ut över bordet och mina fina badrumskataloger…
Efter detta gick sedan allt mycket bättre. Maken var vaken. Rim!! Jag tar mig. Trots snubblande nära utmattningsbranten har jag återvunnit förmågan att rimma! Jag slår mig själv med häpnad, om och om igen.
Jag har bestämt mig för att detta är sista gången jag brinner av, jag ska vara mer försiktig med mig själv. Jag vill räcka hela vägen till Marathon, det måste jag ju!
Jag beställde en bok också, jag som så sällan läser. Don Quixote. Jag hoppas bara att den inte är 800 sidor lång, eller längre!
Min plan är att först läsa ut den bok jag påbörjade när jag mådde som sämst (jag har svårt för att inte avsluta saker) och därefter läsa denna nya (510 år gamla) bok.
Jag ska sluta fäktas med väderkvarnar och istället göra saker jag mår bra av.
Wish me luck!
eftersom du nu inte kommer att skriva i forumet utmattning så får jag lov att dölja dig här. Gillar dina insikter med torr sarkasm och vilja att få det att gå ihop trots allt 🙂 stort lycka till på jobbet nu.
Hej Victoria och välkommen! Vad roligt att du gillar min blogg! Jag tror nog morgondagen ska gå bra, jobbar man inom psyk finns en viss förståelse för när man är lite ”matt”. Du har mycket att läsa igen här….jag skriver nästan som olika följetonger. Ibland som maken (inte så ofta för jag har STORA svårigheter med att förstå hur han tänker..), ibland som Tylla (min 1,5-åring, hennes tankevärld har jag INGA svårigheter med), tonåringen (som är en sammanblandning av olika tonåringar som finns eller har funnits. Detta kan jag med lätthet begripa för det var ju alldeles nyss jag själv var en obstinat sådan) och sen blandad kompott. Politik, galenskap, klagan och så lite reportage när andan faller på.
Bienvenue!
Anna