Oj, oj, oj. Jag skrev just det mest uppblåsta och pretentiösa utkastet på mycket länge. Jag besparar er det. Jag fick hybris faktiskt. det beror på att jag på nya jobbet har fått så mycket positiva omdömen av mina patienter att jag tänkte bilda egen psykoterapiskola. Och vem vet, blir jag någonsin färdig specialist kanske just detta är mitt kall. Danderyds sjukhus AT-nämnd kommer att avgöra min framtid någon gång i oktober. Vi håller andan tills dess.
Om jag inte får bli psykiater, eller hudläkare som är mitt sistahandsval, ska jag ändå slå mig in i terapibranschen, fast under annan flagg. Då ska jag grunda ett arbetsträningscenter/butik/café i högsta klass. Jag ska se till att ta över hela Sverige med mina kunskaper i det mesta, och bästa.
Människor ska få lära sig verkliga saker, jag ska i detalj styra produktionen, inreda lokalerna och det ska gå med VINST så att pengarna kan återinvesteras i verksamheten och ge de anställda en bra lön (ni hör varför mina släktingar tror att jag är kommunist va?).
Idag skriver jag bara, inget arbete. Ryggskottet kom verkligen som ett skott där jag låg i ekskogen under en rosenbuske och plockade kantareller till dagens middag. Lille Edgar var med, han hittade alla kantareller och sedan fick jag försöka hålla honom från att trampa ned desamma. Maken vinkade på avstånd strax efter skottet och jag vrålade att han måste komma och hjälpa mig hem. Jag var fast i vinkelhaken kan man säga.
Väl hemma rensade jag med stor möda och en på tok för vass kniv all svamp ihop med killarna (man kan ju inte lägga sig ned och vila vet ni…).
Maten var förberedd och vi åt hemmarullade köttbullar och makaroner som översatt till svenska heter präststrypare…tydligen var italienska präster begivna på dessa och så fattiga att då de blev bjudna på detta av församlingen ät de tills de kvävdes. Låter misstänkt tycker jag…
Jag löd till slut min familj och bäddade ner mig i sängen. Jag tog alla värktabletter och antiflogistika jag kunde och tuppade av. När jag vaknade i morse med kläderna och två ben från olika barn över mig och en snusande man tätt intill var jag helt stel. Maken fick dra upp mig och så stapplade jag till kaffekokaren. De sista paraflexen gav jag en väninna som hade ryggskott för en månad sedan så det fick bli alvedon, en kvarglömd Stesolid från en ambulansfärd i samma ärende och en Alvedon forte. Hjälpte inte ett smack. Jag tror heroin hade varit bättre men sånt har jag inte hemma..
Allt eftersom dagen har lidit (med mig) har jag mjukats upp en aning. Då har jag tagit tag i disk, tvätt och matlagning (de förbenade kantarellerna bland annat) varje gång har resultatet blivit ökade smärtor. Så nu skriver jag, nada mas.
Solen behagar iallafall skina och nu innan familjen kommer ska jag halvligga i vilstolen, så jag orkar med dem och min rygg fram till natten.
Jag hoppas jag är kry imorgon för jag bara måste till jobbet, av flera anledningar. En mycket uppskattad medarbetare slutar och jag har patienter att ta hand om. Wish me luck!
