Inte skriva i affekt, inte skriva i affekt, inte skriva i AFFEKT!!!!

Ni vet ju, jag har varit lite matt (dvs totalt orkeslös stirrande in i väggen) men repat mig snabbt (om man jämför med genomsnittet som väl ligger på några år får man väl säga att tre månader var rekord faktiskt). Jag fick lite lite hjälp av familjen (egentligen fick jag ingen hjälp alls utom att de lät bli att bli förvånade över att maten inte stod på bordet och huset sken ikapp med mig vareviga dag) och nu verkar avgrunden närma sig igen.

Jag har all förståelse i världen för att det är svårt att fatta att någon som inte blöder ur alla kroppsöppningar är sjuk men jag kan INTE förstå att det ska krävas en banderoll, en slagverksorkester och mistlurar hela jävla tiden för att folk ska fatta att jag fanimig är lite överstressad.

 

 

Ni ska få en kort sammanfattning av de senaste dagarna.

Igår: tre barn skolas in på varsin /klass/avdelning. Två av dessa under en mkt kort period (1h). Pappan följde ett barn under hela hans vistelse som var ca 2,5h. Därefter tog jag ansvaret för alla tre. Vid halv två var jag fullständigt utmattad, nästan grät av allt bråk och tjafs. Maken flaxade ut och jag blev lite piggare vid pass 14.07. Vi beslöt oss för att titta på det kök vi är på väg att beställa och där utbröt totalt kaos, det tyckte till och med affärsinnehavaren. Vi åkte hem, jag minns inte vad eller om vi åt, jag bara minns att jag började fundera på pensionen….

Idag: klckan sju ringde min vaknaklocka. Jag började med frukost på tre olika vis och kaffe till mig och maken. Väckte dem i tur och ordning, maken kom sist ur sängen…

Sen for han till jobbet, jag tog de tre illbattingarna till deras tre olika destinationer. Jo, jag höll på att glömma, katten fick en ny upplevelse…Tylla hällde sin drickyoghurt över henne och vi har inte sett henne sedan dess. Däremot hittade vi en halv mus och en fågel under matbordet. Katten planerar att dra tror jag. Hon övar att överleva i vildmarken.

 

 

Tylla fick vara en timme på förskolan, jag var med. Sen gick vi uppför backen och tittade på när killarna borrade och grävde på vår tomt och snackade lite med en granne. Jag funderar på att börja sälja biljetter faktiskt…väldigt många står och kikar på vad som händer. Kanske vi skulle ha råd med en pool ändå?

Vi hade en tid att passa, lunch ihop med förskoleklassen. Vi tog vagn och ben dit, vi måste ju reka terrängen. Det gick fort att gå och sedan åt vi lunch ihop i skolmatsalen. Det var en ganska röröig historia där Tylla först hade en barnstol men som sedan ett annat barn skulle ha varpå jag fick springa och jaga den lilla ungen större delen av matstunden.

Vi promenerade alla tre mot dagiset för att hämta Edgar (världens mest energiske unge för tillfället). Han älskade förskolan sade han på väg för att hämta en tonåring och den glömda vällingflaskan med tillbehör (makens fel såklart) i en annan kommun.

Ihop med tonåringen lyckades vi ha en ganska bra stund fram till precis innan maken kom. Jag hann faktiskt sticka de sista varven på en socka, grädda två plåtar pizza, nästan vidbränna en och sedan i sista sekund rädda riset från att koka över innan allt sket sig på allvar.

Jag har ju nämnt att vi bor snuddande nära en golfbana. Ena ungen (Tylla) drog mot vägen, Edgar drog ut på golfbanan och bara fortsatte springa….mot vägen han med fast på andra sidan häcken med en tonåring hack i häl. Han vägrade stanna fast jag ylade. När tonåringen väg fångat in honom och han började gå för egen maskin då hittar han en golfboll på fairway, plockar upp den trots att jag säger åt honom på skarpen och sen sular han den så långt in i det höga gräset som är fysiskt möjligt för ett enfant terrible på 4,5 vårar.

Jag blev helt vild. Jag såg framför mig hur vi kommer bli vräkta och få bo i ett tält på en soptipp. För golfare har liksom andra fanatiker ingen humor kring det där med bortkomna bollar…iallafall inte de som inte landade fel från början.

Nu fick jag carte blanche av maken. Jag fick gå iväg. Men inte förrän tylls (just efter att jag släpat in Edgar) hällt ut hela juicen hon just fått av mig på golvet, halkat i densamma och börjat illvråla samtidigt som tonåringen makligt öppnat ugnen på tok för nära juicehaveriet och jag trodde mitt huvud skulle skruvas loss av övertrycket. Blev DET en lång mening??? Ja, det blev det. Jag känner egentligen att jag skulle kunna fortsätta skriva här i två tusen sidor till bara för att få vara ifred och komma ner i puls.

 

 

 

 

Imorgon ska jag kontakta en reklambyrå. Jag behöver Roll-ups, Roll-downs, banderoller, affischer och kanske rent av en tatuering i pannan…Där ska stå: Håll käft, se upp och FOOOOORE!!!!!!