Var ska man börja….
Igår kväll sade jag godnatt till maken och frågade:
-Väcker du mig imorgon? (Vanligen ligger allt ansvar på mig att få upp familjen, laga frukost till alla, klä på och sedan med yttersta försiktighet väcka maken)
-Öh, ja men ställ klockan du med! (Maken som VET att han inte kan åläggas ett orimligt ansvar för att familjen ska komma upp och helst av allt vill vara ifred och läsa DN under täcket samtidigt som han låtsas sova för då går det illa).
-OK. (Jag, helt uppgiven inför faktumet att jag ÄR den större människan här och att någon form av ”stress release” inte finns på världskartan).
Jag ställde klockan gick upp först, fixade de två flaskorna som behövdes för att på smidigaste sätt få igång morgonen. Jag packade ihop en väska med ombyte, solhatt och min mirakelsalva till Tylla (allt utefter listan som jag skrev i mörkret igår vid köksbordet för jag orkade inte tända. Jag måste säga att ju mörkare det är och ju tröttare desto mer likt min pappa skriver jag. När jag är skärpt försöker jag härma mammas vackra handstil, men som sagt vid stor stress återgår jag till grundinställningen. Rakt stående klotter). Skolsystemet berövade mig chansen att få en vacker handstil, damn the Socialdemokratic government, damn it!
När jag och barnen susade iväg mot div skolor/förskolor verkade allt lätt, jag skulle få lämna allt ansvar några timmar så att jag kanske till och med hann tvätta håret, förbereda middag, handla ett hänglås till elskåpet, betala två månaders hyra, städa, ringa ett samtal och skriva en halvtimme…..
Barnen lämnades utan knot. På väg hem andades jag ut lite. Jag ringde maken och frågade om han eventuellt kunde hämta ett av barnen för att underlätta lite för mig, så att vi undviker bråk här hemma (killarna har svårt att vara på samma planet just nu, den är inte stor nog). Meeeen se det var inte så praktiskt.
-OK, jag tar det sade jag med entonig stämma. Puss å hej vi ses sedan.
Djup suck och fortsatt körning mot det lilla huset på fairway….Då ringer maken. Punktering (alltså hans fordon).
Jag erbjöd mig att åka och plocka upp honom men han kunde leda moppen till jobbet. Men jag skulle behöva hämta upp honom. OK, det kan jag klara efter att jag hämtat de tre barnen som nu garanterat kommer somna i bilen på den stunden och så kommer cirkus att utvecklas ikväll. Men OK! VAD ANNARS SKA MAN GÖRA???? VAAAAAAAAD?
När jag kom hem var dörren låst. Jag behövde verkligen gå på toa och jag började nästan gråta. Jag andades djupt, slog numret till maken och förberedde mig mentalt på att behöva åka till en annan kommun för att gå på toaletten men se han hade TÄNKT! (Eftersom han låste mig ute förra veckan i ett liknande trängande mål) så hade han lagt ut en nyckel. Glitter och guldregn över maken som kan konsten att bättra sig!!
Jag fick kort därefter (efter dusch, tvätt och lite mailpillande) ett samtal från förskolan. Blodet isade sig…det kan aldrig vara bra….Men jag fick höra av den glada rösten på andra sidan att eftersom allt gått så bra kunde jag komma efter vilan!!! Gud ske pris, det finns en chans att jag hinner med allt idag och att jag inte blir det nervvrak jag var igår när jag ansökte om att få gå en kurs i finsnickeri för att få till en annan verklighet och bara vara kreativ på annan ort….Då kom brorsan med ett barn och vips ner i stresskonen igen.
Nu har så mycket tid förflutit att jag har andnöd igen. Måste sluta nu jag har MILJARDERS med saker att göra. HEJ DÅÅÅÅÅÅÅ!
Är din man verkligen rätt livspartner? Han tar inte sin del av ansvaret (fast han rimligen borde ha huvudansvaret eftersom du varit/är utbränd) och han skiter i dig när du ber om hjälp.
Ja, han är rätt för mig. Alla har sina brister. Jag har också ett visst ansvar här, för att ta hand om mig själv. Som några vänner säger, man äger sin egen skit!;)
A