Je m´accuse. Jag är skyldig. Jag äger ett superellipsbord, sju skåp från snow-kollektionen, åtta sjuanstolar och en hel radda andra möbler och ”items” som figurerar i i stort sett alla svenska inredningstidningar. Jag kräks på mig själv. Jag inser att jag är en person utan egen stil. Det mår jag inte bra av. Mitt senaste inköp (eller egentligen var det en förtida födelsedagspresent från dottern som jag tvingade henne att köpa på Stadsmissionen) var en jättestor vacker karta över Stockholm i vitt, svart och turkost, daterad 1970 (ett utmärkt år för övrigt). Och jag bara älskar den!!!
Jag har varit en inredningspornograf sedan sena tonåren. Då (när inredningen gjorde entré) slutade jag intressera mig överdrivet mycket för kläder och Madonna och förberedde mig för att bli en självständig vuxen person med eget hushålle….När jag först flyttade var jag inne i en återbruks- och second hand sväng rent inredningsmässigt. Dels berodde det på att pengar var en bristvara men även på grund av mitt brinnande intresse av att hålla klotet vid liv.
Jag inredde med funkis, hittat, ärvt och loppat. En vägg blev galet orange och farmors gamla gardiner hängdes upp i ett och en halvan. Jag stortrivdes bland mina gamla prylar och stilleben.
Någon gång när jag fick barn ändrades allt. Jag insåg att stilleben, murrigt, svarvat och intrikat var svårstädad och att alla saker hotade hamna på golvet. Det blev kliniskt rent ett tag, barnstuvat. Vitt blev det också. Och sen tidlöst som det så fint heter…Svenskt Tenn gjorde entré via exmaken.
Jag blev i samma veva med trädgård. Det började storstilat med blommor och grandiosa planer. Jag ville ha exotiska växter osv. Nu efter 18 år med trädgårdar av olika slag vill jag ODLA, ha insynsskydd och en mycket mycket dämpad färgskala.
Googlade….
Jag är ett resultat av utmattning. Jag har läst så många inredningstidningar, sett så många inredningsprogram och besökt så många mässor i detta fack att jag skalat av nästan allt eget tänkande. Jag har också märkt att less faktiskt är more.
Jag saknar något här när jag ser alla vackra saker som alla ser likadana ut. Jag saknar det äkta. För att härmas det är det enklaste och tryggaste som finns. Jag längtar efter Kaffe Fassett känner jag och hans mörka våning i mustiga särger med fantastiska mönster och badrum med ett gytter av mosaik från sönderslaget porslin. Jag vill ha Gaudi helt plötsligt!
-Så Maken, du som alltid klagar på allt vitt här hemma, vad tror du och chockrosa kakel i väggen i köket? Ska vi vara lite personliga och galna? Jag tror inte att dina strumpor ”clashar” sämre mot det…eller?
Ps. Om någon känner till en person, ett magasin, en bok där man får se något utöver detta räddhågsna, kan ni inte dela med er, för jag orkar inte med mer nu av samma vara…jag vill andas. Ds.
