Jag funderar alltid på saker. Ibland helt oviktiga, ibland på hur hela skiten hänger ihop egentligen. Senaste dagarna har jag funderat på detta med barnuppfostran. Jag undrar nämligen varför just mina barn är så ansträngande. Jag ringde en vän, hon frågade om inte stressen jag upplever i vissa stunder beror på min inneboende stress….
Jag kan hålla med om tt jag har en ganska hög stressnivå. Den kommer av att jag tycker att saker ska ”klaffa”. Jag försöker få min vardag att flyta så smidigt som möjligt. I detta innefattas att inga barn blir överkörda, vimsar bort sig eller petar ut ett öga. I det fall jag hade två barn med ganska stort åldersgrupp emellan tror jag nog att detta skulle gå rätt lätt att fixa. Men så ser inte min familj ut. Idag till exempel. Vi försökte fördriva tiden på en 4H-gård. Inget av barnen ville vara på samma ställe, en är en erkänd rymmare, den andra har inte hunnit visa sina sanna färger än.
Jag beställde fika. Den tröttnade de på i samma ögonblick som jag försökte sätta min breda rumpa ned för att vila någon stackars minut. Men, nej, det skulle dras iväg åt två olika håll. Jag förbannade maken men egentligen mig själv, som inte orkat åka och hämta vagnen på dagis. Att spänna fast ett barn i den brukar underlätta. Inte så att det blir tystare och gladare precis men det förhindrar tjurrusningar.
Jag fångade in alla, och stretade mot bilen. Där somnade den yngsta. Den andre höll låda hela vägen hem.
Väl hemma började Edgar gunga och Tylla fick sova kvar i bilen. Det gick bra i några minuter. Jag gav Edgar fart i den fantastiskt fina gungan som hans pappa ordnat i den stora asken. Det blev varmt och jag kilade in för att byta om till en klänning.
Precis när jag fått av kläderna och står i bara trosor hör jag gallskriket. Edgar har hittat en lång pinne och petat sig själv i högra ögat. Jag störtar ut med viss fördröjning (satte på klänningen) och tröstar honom. Jag tvättade ögat och lade honom i sängen för att vila lite.
Tylla sov kanske en halvtimme till och jag hann precis med att göra nystan av tre härvor garn. Sen var cirkusen igång igen. Edgar hade kvicknat till och nu skulle barnen ”slåss” om gungan. Den där jävla gungan!
Jag valde att gå in med minstingen. Hon kan ändå inte gunga så bra på den livsfarliga manicken…
Tylla hämtade en stol, ställde sig att leka med vatten. Mycket uppskattat men tyvärr blev hela köket blött. Jag klädde av ungen som protesterade vilt, hon fick ett hamburgerbröd i handen och jag fick en stund att torka upp vattnet på.
Jag lyssnade med ett halvt öra på P1. Jag tog en sipp av teet jag kokat i en förvirrad sekund då jag tänkte att det skulle gå att ta det lite lugnt. Det var kallt.
Jag satte mig på golvet och kollade mailen, det har varit mycket mail angående bygget på sistone och jag vill inte missa något viktigt.
Jag tänkte: – Vad tyst det är… Och så störtade jag mot dörren. Den stod på glänt. Tankarna rusar, vägen, bilar, lilla lilla ungen!
Hon hade inte hunnit så långt, bara just utanför mitt synfält. tre meter kanske. Där gick hon naken om baken endast iförd ett par brun-vit-randiga strumpor. med ett hamburgerbröd i hand. Jag lyfte upp den lilla rymmaren och gjorde återigen en mental anteckning att ALDRIG lämna dörren olåst.
Problemet med detta är då att jag har fem barn till som inte kan förväntas låsa eller låsa upp dörren så fort de ska ut eller in. Och ärligt talat, jag ORKAR inte sitta vid dörren som en vakt. För då kan jag inte göra något annat här hemma. Och lite så är mitt liv. Detta att spankulera iväg helt solokvist är bara ETT exempel på hur min vardag stressar mig. De kan också klippa i saker, riva ut alla kläder ur garderoberna, hälla ut allt schampo i badrummet, dra upp alla krukväxter osv osv i oändlighet.
Barnen är för påhittiga, envisa och rörliga (för att inte säga för många) för att jag ska kunna passa dem hela tiden. Men det MÅSTE jag ju! Därav fullt stresspåslag dygnet om. Det sista jag gör innan jag somnar är att kolla att grinden till köket är stängd, balkongdörren låst, toalettdörren stängd och såklart ytterdörren. Jo, jag inser att det kanske finns ett släktdrag här. Allt är mammans fel. (Inte mitt då utan min mammas såklart, solen har ju inga fläckar!).
Jag önskar så att jag kunde ”chilla” som mina äldre tjejer säger åt mig, men i min värld är tysta barn döda barn. Om de inte är tonåringar, då är det wi-fiande barn.
I nästa liv önskar jag mig barn som sitter som stubbar, talar när tilltalade och äter det som serveras, är det för mycket begärt????
