Haka upp sig – Voltaires vardag

Jag undanberg mig alltid att ge råd när det gäller barn. Jag förstår nämligen inget om detta. Eller jag känner ju igen saker. Jag har nog varit med om allt galet man kan tänka sig och en hel del äckel men jag har inga som helst lösningar förutom att då och då lämna bort dem. För att få vara ensam med maken, min favoritperson över 18 år.

-Jag fryser, jag fryser, jag fryser, jag fryser, jag fryser (upphakat och förbannat barn vid klockan halv elva).

-Men lägg dig ned och dra över täcket! (Outsägligt trött sexbarnsmamma som måste kämpa för att hålla sig vaken).

-Jag FRYYYYYSER! jag fryser, jag fryser, jag fryser, jag fryser, jag är hungrig. (Upphakat barn som känner två saker samtidigt).

-Määäääh! Jag frågade ju om du var hungrig! Ska jag göra en macka till dig? (mamman som ser en öppning och av outgrundlig anledning känner att det är en bra idé att resonera, förmana och vara tillmötesgående).

-Jag är hungrig, jag är hungrig, jag är hungrig, jag är hungrig….(6-åringen som antagligen hör hemma i underjorden).

-Vill du ha en macka eller inte? (Mycket trött och irriterad mamma som fortfarande inte fattar att det är kört på diskussionsfronten).

-Jag fryser, jag fryser, jag fryser….

-Jag blir galen, vad vill du????

-Jag är trött.

-Sov då för fan!

-Men jag fryser och är hungrig…..

-Gaaaaaaaahhhhhhh!

Den här lilla damen har börjat visa temperament..HUR SKA DET GÅ FÖR MIG? Hon gallskriker då och då helt kort för att visa var skåpet ska stå, vem hon har fått det ifrån är över mitt förstånd. Tänk när barnen snackar ihop sig och gör myteri? Jag kommer bli satt på hemmet så fort de får en chans…det kommer inte bli roligt.

Så ungefär går det till här hemma. Logik, rationalitet och sans är inte vår specialitet. Men så är det ju i vissa åldrar, oresonlighet verkar vara ett stadie som Freud glömde. Det skulle kunna kallas den enerverande fasen…?

Jag finner att jag kör någon slags drivrutin när detta sker. jag börjar med logik som sedan övergår i uppgivenhet via känslolägena irritation och sadism….Ingen vacker syn. Jag antar att min egen trötthet är min värsta fiende i dessa lägen.

Men allt är inte galenskap här. En liten 5-åring tar gigantiska växasteg nu. Han kan häva ur sig de finurligaste saker. På frågan vill du hänga med och handla? Fick jag häromdagen svaret: Absolut, varför inte? Han säger också: Ingen orsak, ibland när man tackar honom….

Innan nattningen idag hade han en fråga. Han undrade vad det där djuret heter som suger blod…

-Vampyr? (Jag som inte gör någon distinktion mellan verkliga och påhittade ”djur”.

-Neeeej! (Pojken som på allvar tror att hans mor är en idiot).

-Blodigel? Fladdermus? Öööh vad finns det mer……mygga?

-Nääääääeeeej!!! (Pojken som nu är helt övertygad att morsan är en kretin).

-Men hur ser den ut? Kan den flyga? (Jag som får en snilleblixt plötsligt).

-Den har stor rumpa, liten hjärna och många ben.

-?. (Tom i bollen)

-Meeeen, mamma!!!

-En fästing?

-Ja! En Fästing! (Lättad pojke)

Så har vi det, hela tiden. Min hjärna kokar.