Livet som försvann – Voltaires vardag

FullSizeRender — Ena sekunden är han som ett lamm, ber om ursäkt och bjuder på jordgubbar. Sen stretar han emot, vandrar iväg och bråkar med brorsan. Kort därefter kommer han och har gjort O´Boy till mig, det finaste han kan bjuda på och frågar om jag ”är glad på honom nu”. Men älskade pojke, jag tycker alltid om dig, du bara gör mig utmattad och galen emellanåt, är det svårt att förstå? (svar ja, det kan han såklart inte förstå utan tror säkert att jag vill ge bort honom till grannarna då och då). Jag tröstar mig med att jag alltid försäkrar dem om att jag älskar dem och ber alltid om ursäkt om jag varit dum eller orättvis, jag försöker förklara vad som gick fel osv osv osv tills tungan nästan faller ur.

Vi har en tung period just nu. Pojkarna krånglar. Dels med oss, dels med varandra. Det är en sann utmaning att curla för dem dessutom då det är helt oväntade saker som kan få dem att brisera.

Läggningen är värst. Jag förstår att det kan vara den galna boendesituationen som gör detta, jag fattarm det är mitt fel och tungt är det. Jag anklagar vår säljare och mäklaren som inte redovisat öppet vilka svårigheter som var kopplade till tomten. Jag är också rätt så förbannad på kommunen som vägrar svara på mail. Planen var ursprungligen att vi skulle flyttat in i augusti. AUGUSTI!!!! Hallå!!

Jag funderar på vad vi gör för fel. Vi har försökt ALLT inklusive de sämre varianterna att skrika, bråka, muta och hota så att de ska lugna sig och somna. Jag förstår hur dumt det är och att det sannolikt har motsatt effekt men efter år av krångel kring sömnen orkar vi inte vara kloka och sansade föräldrar alltid. Det är som en naturlag. Mina ögon svider och jag känner hur jag håller på att falla i sömn. Killarna blir piggare och piggare. Jag läste en lång stund för dem en bok som de själva valt men det verkar som sömnpiller på mig och uppåttjack för dem.

På väg hem från skola och förskola däremot somnar de ofta. Jag har faktiskt försökt få till att minstigen ska sova på vilan men han vill inte för ingen annan sover. Och där tar det liksom stopp. Helt uppenbart orkar de inte från åtta till halv fem. Och vi klarar inte att de somnar fem och sedan vaknar vid två på natten… Ett omöjligt läge. Det gör mig så bedrövad att all tid som skulle kunna gå till att göra något på egen hand eller ihop med maken bara fylls av tjafs och frustration. Så onödigt. Och för varje läggning som går åt helvete låser det sig antagligen mer för de små barnen och min och makens stubin krymper. Varför kan inte barn bara sova? Och om de nu är trötta så de kroknar innan fem, varför kan de inte sova 15 timmar? Jag har så många frågor kring detta men har aldrig fått några bra svar. Det enda jag kan tänka mig är att vi har konstruerat ett samhälle som inte är så barnvänligt. Det kommer att slå hårt tillbaka på oss är jag rädd.

Hur avslappnad som helst…mamman tar sig för pannan och börjar blogga, då somnar de båda på under en minut. Analys: Det ÄR mig det är fel på. Jag kan inte lägga barn. Tio minuter för interference! UT med dig i båset kvinna!!!!

Nu praktiserar jag metoden: strunta i ungarna så de somnar och som vanligt fungerar det….är det verkligen så enkelt? Att barn inte ska ha så jävla mycket uppmärksamhet….VA? Kan det vara så?

Maken fick äta kall mat, jag avstår helt. Matlusten är helt väck. jag vill ha chips. Och lakrits och en kopp te. Te är bra på det sättet att det känns helt nyttigt. Den perfekta balanseringen av chips och smågodis. Jag får se om jag kan lura iväg maken på ett köpuppdrag. Nu gör han kökstjänst. Jag delegerade helt rättvist det till honom. Han såg nog hur jag slokade för han protesterade inte (så mycket).

Jag gläder mig åt att kanske MP får nya ledare. Meeeeen oroar mig också av samma anledning. Jag tror tyvärr nämligen att de hade valt de de trodde var bäst…eller kanske det inte är så det funkar? Man kanske väljer den som är mest makthungrig och exhibitionistisk, för de brukar ju ta sig högt upp i makthierarkier….stavas det ens så. Jag hoppas det för jag orkar inte googla och jag har aldrig skrivit det förr. Juholt känns som en sommarbris i jämförelse. Jag skrev på min Fb att Nalin pekgul skulle kunna ersätta dem alla. Hon har allt! Hon är kvinna (det borde väl egentligen räcka?), hon är praktiserade muslim men låter inte religion fördunkla synsättet, hon har erfarenhet av förtryck och arbetar som sjuksköterska. den perfekta statsministern sålunda. Som har ett ÄKTA arbete och vet något om något. Dessutom kan man inte dra rasistkortet mot henne eller för den delen något pkkulturkort. Hon är demokratisk och klok. Jag gillar henne skarpt fast jag är på andra sidan så att säga. Dessutom kanske hon skulle kunna locka ut alla ilamister ur sina gömmen så vi kunde resonera lite med dem. Nättroll har hon ju dragit till sig så det räcker och hot mot en statsminister skulle nog väcka SÄPOs uppmärksamhet ordentligt om de inte redan har koll på henne…

Oj, jag skulle ju sluta. Nu slutar jag. SLUT!

Arbetsdagen inleddes iallafall med detta. Medveten närvaro. Ett sätt att lära de med myror i brallan att fokusera och varva ned, skärma av från omvärlden och finna lugnet. Första gången jag testade var det mest magen jag fokuserade på som jag skrev, och att försöka förstå hur metoden funkar. Nu slappnade jag istället av och låg och funderade på allt som jag behövde göra under dagen. Kanske det inte var helt rätt men det flöt på bra idag (fram till sänggåendet) och jag tänker att detta vore ett bra sätt för vem som helst att starta upp arbetsdagen på. Jag tror att det skulle löna sig i längden faktiskt. Inte minst inom skola vård och omsorg där de största psykiska belastningarna finns. MEN det var väl en ekonomiskt helt oförsvarlig odé! Vi ska tänka kortsiktigt och PRODUCERA för tusan, producera vård…är det ens möjligt?

Ett svar på “Livet som försvann”