Idag kom urladdningen. En dotter var här, allt gick bra….ett tag. Sen stod vi där bland alla flyttkartonger och då kom det. Klagan över att vi har för mycket saker, och varför har jag inte hängt upp tavlorna? Och varför ser källaren ut som ett kaos, och varför? Varför? Varför var vi tvungna att ens flytta?
WTF? Allt är mitt fel. ALLT!!! Alltid. Jag försökte säga att alla kartonger inte är fulla men man kan inte packa upp om man inte har någonstans att sortera in och hade vi bara några hyllplan till (som jag bad maken åka att handla tidigare) och en eller två hyllor och en klädstång (som vi inte kan skruva upp för maken har TAPPAT BORT SKRUVDRAGAREN) så skulle nog allt bli lite lättare. Det är dessutom en dum idé att hänga tavlor på väggarna när man inte vet var möblerna ska stå. Detta möttes av totalt oförståelse…”men man kan väl flytta dem senare, spackla och måla?” Hallå liksom, här spikas inte i nya väggar bara för att få nittioelva tavlor från golvet!
OCH om den som jobbar längst bort från hemmet, arbetar heltid and then some och dessutom är den som på något märkligt vänster är den som ska tvätta, handla mat och städa upp…ja då blir det lätt kaos. Jag tillade att all skit inte är min, det är läseböcker, skrivböcker, en miljard teckningar (som jag sorterat i lådor med varje barns namn på) och äggkartongskonstverk som jag inte för mitt liv har hjärta att kasta blandat med deras urvuxna kläder som DE inte behagat kasta då jag bad om det för ett och ett halvt år sedan, DÅ BLIR DET INTE BRA. Men för all del, allt kanske är mitt fel, jag har drivit på flytten från orten. Jag trodde jag gjorde något bra. Det var FEL. Och allt som nu skymmer sikten beror på att jag varit för ivrig. Jag vet. Jag är ivrig, jag driver på. Men jag delegerar också en hel del, som inte blivit gjort.
Maken fick en stor skopa ikväll, jag går på och på om alla jävla verktyg som ligger på fel ställe (dvs inte i de FYRA verktygslådor jag köpt för att organisera det hela bland annat) men att just det enda verktyg som vi behöver av någon anledning slarvats bort…och så var cirkusen igång. Han blev jättearg. Och kastade minst en säck på 25kg med skrot….då var jag dum och påpekade att det var ett år för sent. Sen gick jag ut och ringde en vän. Som också har verktyg i sovrummet. Jag berättade att det bästa av allt var när han slängde skydden till bilen..jag frågade om inte just DE var värda att spara…men nej för vi hade bara TRE! Men herrejävlar vad arg jag blev då. Han har alltså hela tiden vetat att ett förbannat navkapselskydd saknades och aldrig skulle återfinnas men sparar ändå tre jätteskitiga sådana i min trädgårdslåda! WHY ????
Jo, det kommer mer. Vi har minst två stora plastboxar med biltvättmedel, bilschampo, halvsyntetisk motorolja o.dyl…fast förra veckan köpte han NY motorolja trots att jag sade att det fanns i källaren. Men då blev han osäker på om det var rätt sort. Så vi har alltså sparat och flyttat en liter motorolja TVÅ gånger för att sedan magasinera den till eftervärlden? Jag kan ge mig fan på att mina barn kommer få köra den till återvinningen för farligt avfall om 60 år när han är död och förbanna den oorganiserade faderns fyrtio bilschampon som legat och läckt ut på källargolvet.
Jag får slag. Jag har ingen förhoppning om att han kommer rensa bland kablar, databoxar, adaptera och förhistoriska elektriska manicker under min livstid. Det är bara att ge upp. Eller göra som M säger, slänga saker i smyg….jag har säkert 150 par vita tubsockor i varierande grad av hålighet som skulle kunna möta sin baneman snart. Bara jag får några minuter över för att göra det.
Jag vill bli pensionär. NU!
