Jo, det kan jag berätta. Jag stannade kvar för det gick inte att komma hem, hjälpte en patient smsa sina anhöriga. Jag bevakade media och hörde sirener utanför sjukhuset. Maken smsade, gjorde sig beredd. Jag blev rädd för hans säkerhet. Barnens skolor kontaktades, de höll kvar barnen. Sen får man sms om att mina barn kan tas hem av en annan familj. Lilla T följde med en fröken hem. Exmaken hämtade hem vår äldsta dotter som gått från Kammakargatan till KS ihop med sin bonusmamma. Han var innan stand by för att hjälpa mig med mina minsta.
På vägen hem gick det trögt men i trafiken körde folk sakta och håll spontant till sidan för att lämna öppen väg för räddningspersonal.
Dottern arbetar precis där lastbilen kapades, hon var där minuter innan lastbilen kapades…..och jag är oerhört glad att hon inte behövde se förödelsen som en av hennes vänner behövde uppleva. Min 85-årige farbror vandrade i över två timmar hem genom huvudstaden och var vid god hälsa.
Idag berättar maken att folk strömmat till jobbet trots att de var lediga. Andra bekanta inom vården vittnar om att de behövt skicka hem överskottspersonal.
Alla ställde upp för alla. Det var vad som hände i fredags.