Idag skulle jag på läkarbesök själv mitt i arbetsdagen. Jag åkte på lunchen och råkade hamna på Östermalmstorg precis samtidigt som min äldsta dotter som flyttade hemifrån i helgen. Hon bar tunga kassar så jag följde henne hem och vi delade upp allt det tunga. Tre trappor utan hiss…det är bra för hjärtat. Min rygg…ja kanske bra för den med.
Hon har haft den stora turen att få hyra en underbar lägenhet i andra hand och jag har tagit dit lite växter. Jag har erbjudit henne att plocka från mina gömmor och kanske kanske ska hon ta lite av besticken…jag ska bara räkna hur många jag har av varje del först. Jag ska skriva mer om hennes hushålle på andra bloggen senare ikväll (om jag inte somnar först).
Efter att jag hjälpt henne att ”rätta till” lite saker, vattna och gå till tvättstugan, så gav jag mig av mot smärtrehab. Precis utanför porten noterade jag en man som jag snabbt bedömde som anfrätt av amfetaminmissbruk, han såg ut att ha nervskador och rörde sig mycket oroligt. Han verkade klia sig i skrevet eller något. Jag var på ganska långt avstånd när jag såg honom och hann tänka lite. Men så plötsligt när jag var helt nära drar han upp sin penis och kissar! Han tappade lite saker samtidigt för han var väldigt kissnödig och han kunde inte hålla i allt. Det såg ut som han bar med sig sitt bohag i den stora väskan.
Först blir man ju lite störd av att någon drar upp sina könsdelar mitt framför en men sedan såg jag hur han siktade på brunnen. Han var påverkad, skakig och väldigt nödig men ansträngde sig för att pricka rätt och undvika spill på trottoaren. Det tyckte jag var fint på något sätt.
Jag har en stor respekt för dessa människor som trots allt helvete de förmodligen genomlevt ändå tar sig fram genom livet hur trasigt det än är. Det är därför jag vill arbeta med psykiatri, det var därför jag älskade att arbeta med beroende.
Jag såg plötsligt den där mannen som en liten pojke som ingen tog så bra hand om, jag vet, jag tjatar om det men några av oss fastnar liksom i utvecklingen och då måste man möta dem där.
Sen har jag stött på en kvinna som är konstnär. Hon gör de mest makalösa saker. Detaljrikt och…..lite otäckt. Min vän Eva gör ju anatomiskt korrekta hjärtan i stengods som jag älskar men här handlar det om teckningar och den jag föll för är målad i blod! Hennes eget. Och jag vet ärligt inte om jag klarar det riktigt men det finns en lockelse i detta och ju mer jag tänker på det så tror jag att jag vill tappa mig själv på fem rör blod och låta henne måla ett sådant hjärta till mig. Kankse jag ska ge det till maken på alla hjärtans…eller ÄR det för mycket? Om han hatar tar jag det själv. För jag kan leva med en målning i mitt eget blod, det kan jag verkligen. Jag skulle gilla ett i hans blod också.
Det knöt på något knasigt sätt ihop med den nya regeringsbildningen i England. Jag hörde om den i morse. Tydligen ska den traditionsenligt skrivas på pergament av getskinn (såklart) och sen tar det tre dagar för bläcket att torka. Sedan tre år har man dock frångått getskinnet och nöjer sig nu med riktigt högkvalitativt papper med en vattenstämpel av en get….det tog säkert minst två valperioder för att rösta bort den regeln från 1600-talet. Jag har också hört att man fram till våra dagar kunde bli bötfälld som taxichaufför om man inte hade hö i bagageluckan. Detta pga att man ju egentligen är droskförare och driven av en häst som måste ha mat…..
