Föräldraskapets våndor – Voltaires vardag

Jag plockar ett blad om dagen på väg till jobbet. Detta var ovanligt hjärtlikt.

Midsommar. Mörka mål drar in….midsommar avblåst. Vänner omdirigeras hem istället för till slottsparken. Kring klockan sex, behov av utbrytning. Promenad till idrottsplatsen för att låta barnen springa fritt.

En del av diskussionen igår rörde ett monumentalt bygge som ett företag här ute funderar på….jag tänker att vi kanske visst behöver ett badhus men en inomhussnöbana?????Nooo. Fast i den här lilla kommunen kan ALLT hända känns det som. Kanske det skulle vara bättre att de som arbetade i kommuners tjänst skulle vara utifrån? Så man slapp nepotism, vänskapskorruption osv i Göteborgsk stil.

Snart är uteplatsen kvar. Men det låter så mycket från vägen. Det utlovade bullerskyddet lyser med sin frånvaro, lampor lyser dygnet runt, AC stör när det väl är tyst från vägen och sen matos, restaurantgäster och……ja det är oändligt krångligt med grannar ibland (och Kommuntjänstemän).

Jag trivs ändå bäst ute, fast inte i regn kanske…men på tomten, med odlingsprojekt, hönsen och så. Barnens ljud (från ipads, två och högljudd lek) kryper in under skinnet på mig, gör mig nästan galen just nu och så regnar det så man inte enkelt kan gå UT.

Nu dagen efter funderar jag på följande: OM det skulle visa sig att mina smärtor skulle bero på skelettmetastaser (fullständigt osannolikt men ändå) och jag bara hade till jul kvar att leva hur skulle jag förvalta tiden?

Innan provsvar skaffa livförsäkring så familjen har råd att bo kvar.
Skriva varsitt brev till barnen om hur jag uppfattat dem, mina förhoppningar och ändlösa kärlek till dem och kanske några ord om hur de ska hantera sina eventuella framtida barn.
Jag skulle se till att undvika behandling om den ej skulle göra mig frisk och istället försöka må så bra som möjligt och göra klart allt. Dvs knyta ihop alla lösa trådar.
Ha alla barnen boende här sista tiden så jag hann få njuta av dem så mycket som möjligt och kanske få till en resa till ett varmt land.
Lära maken allt jag kan….och se till att han lär sig gå upp på morgonen.

Så dyster kan man bli av att för åttonde året i rad vara den som får ta morgonpasset och samtidigt ha outhärdligt ont i ryggen men veta att om inte jag gör det blir kycklingarna uppätna.

Makens sida sängen….hur orkar han? Jag försöker att inte gå på den sidan. Agnes Wold säger att smuts är BRA, det kan jag köpa men OREDA? Hur kan han inte tycka att detta är påfrestande att se???? Hur? Kanske för att han sover mer, för än så länge har han inte visat några livstecken och han har inte ens humor kring att han nu har cirka 2500 morgnar att går upp före mig ”intjänade”. Noll humor där min lustigkurre.

Varför tänker jag skelettmetastaser? För att jag är läkare och då per definition lite för överinformerad….hypokondrisk och rationellt inställd till döende, så är livet liksom. Tack och lov tror jag inte att varje finne eller pormask är malignt melanom iallafall, det vore outhärdligt…..

Jo, om någon som saknar ironi, är lättkränkt osv nu av en händelse googlat sig hit pga ledord som metastaser osv så kan jag förklara att jag inte hade för avsikt att kränka alla med dödlig cancer i slutskedet, jag vet att en del dör under vidriga omständigheter och visst ska man underkasta sig behandling och förlänga livet och så vidare. Detta är min HÖGST personliga fundering en dag när jag som vanligt är lite naggad i kanten, hade ändrade avföringsvanor och skrev rakt ut bara utan en tanke på att lättkränkta människor läser saker på nätet och tar dödsallvarligt på varje stavelse. Jag ber alltså om URSÄKT för mina tankar för jag ORKAR inte förklara mig vidare, jag ville bara dela med mig av morgonens toafundering so BACK OFF!

OK?;)