Guilty pleasures – skämmiga begär

Jag vet, det kan vara tjatigt att höra men vårt hus alltså, eller egentligen platsen vi bor på, den slår ALLT! När som helst nu ska jag släppa in min/a inredningstidningsvän/vänner kanske och säga att det är fritt fram att plåta hela härligheten…men först måste 200 städtimmar kastas in, av någon annan. OCH jag behöver måla om allt vitt för fem smutsiga små fingrar har jag gånger tre….

Mina ungar alltså, kläder är så överskattat tycker de. Citroner däremot är kul. De leker så fint med dem. Och ska man gå och bada är de viktiga att ta med. Ihop med en Törnrosabarbie….och som ni ser….där vi bor slutar allmän väg. typ.

Jag lyssnade på P3 idag hör och häpna. Jag var på väg i bil (för att ha en anledning att spänna fast barnen och få en lugn stund) till Louise som illustrerat min kommande bok. Hon skulle få ett paket men jag insåg att det nog var billigare med min bensinsnåla bil att kanske köra det själv. Fortare skulle det gå också….And off we went!

Jag hörde då för första gången uttrycket guilty pleasures. Och funderade på om jag har några. Alltså några böjelser jag inte riktigt vill stå för…. utöver de som kanske hör det sexuella (inget onaturligt jag lovar) till så tror jag faktiskt inte det. MEN jag kom på min man idag. Han lyssnar på Justin Bieber (stavas det så?) Desposito. Jo, jag har ju hört den jag med, barnen gillar, det svänger och det är ju inte sååååå skämmigt att lyssna på som till exempel ”Bada nakna” eller ”Groupie” men när jag frågade vad det var sa han……Kizz. Hahahahahaha ja herregud, det är ju verkligen oskämmigt. Kizz……. inte dödsmetall direkt.

Innan alla skrek på en gång och kivades…total harmoni. I cirka 20 minuter…eller kanske 15…10? Spana in Sharkboy!!!!

Blir jag rik någon gång så är en pool något som nog skulle passa ihop med huset och utsikten. En infinity end kinda pool….eller mer en jet stream/bubbelbad hett som bara den så jag kan simma alla mil jag behöver för att må riktigt bra. Det kanske ni inte visste om mig men jag har varit simmare förstår ni. När jag insåg att OS i Seoul inte var realistiskt lade jag av. Efter ett träningspass som bland annat Bengt Baron höll i…det ni. En gång simmade jag en mil på ett läger i Fagersta…ingen drickapaus där inte. 12 var jag vid det tillfället. Stenhård träning och jag undrar hur jag stod ut så länge….vi simmade ju i princip varje dag minst fem kilometer tills jag var 17?

Så till något annat. Barnen undergår nu en transformation. Jag har bestämt mig för att uppfostra dem. Jag ska inte skrika på avstånd, sucka när de inte lyder eller ge upp och klaga på att jag är trött och har ont. Jag ska ta tag i saker. Så, jag sa till maken att det vi INTE vill att de gör, det ska adresseras direkt och konkret. Då måste man också avgränsa vad som inte får göras för annars riskerar det bli ett enda stort NEEEEEEJ här hemma. Det har faktiskt gått ganska bra (jag spände också fast barnen i bilen i drygt en och en halv timme idag).

På kvällen gick vi till poolen vi passar och när tjut och gallskrik uppstod och retsamma småsparkar….då sa vi: -Nu går vi, och så gjorde vi det. Barnen är lite i chockfas just nu, vi utvärderar till helgen. Så kanske, kanske jag ska slå mig ihop med en annan lysande person som skriver bra/har barn och författa den ultimata barnuppfostringsboken trots allt. (Att just HA barn är en tillgång när man ska skriva böcker i ämnet, en del som inte har egna telningar är ju annars ypperliga på att uppfostra andras eller ha synpunkter…som sedan ofta kommer på skam när de själv blir föräldrar). Anna Wahlgrens är ju lite daterad kan man säga och i och med detta ligger världen öppen för Anna Voltaires samlade tips för småbarnsmammor (och såklart småbarnspappor, bonusföräldrar av olika slag osv osv osv). The wonderful book of childupbringing…är det ett eller tre ord?

Innan solen hann gå ned på sitt fantastiska sätt så hann jag med att grundmåla mitt egentillverkade kycklinghus dit de små snart ska flytta. De ska bo med de stora hönorna men vi är lite oroliga att de ska bli hackade på så jag byggde detta med lite spillvirke för att de ska kunna komma undan. Undrans om de kommer in genom hålet eller om maken måste såga upp det lite. de var så otroligt små när de kom och nu är de säkert tio gånger större, på bara fyra veckor!

Nu ska jag pussa maken, och alla ni som stöttar mig genom den svåra fas jag nu befinner mig i….TACK! Inget i världen är så fanastiskt som att ha…fem eller sex vänner att vända sig till i sin nöd, INGET. Och jag har ett elefantminne så om någon någon gång behöver amputera ett finger eller bli undersökt på obskyra ställen….TVEKA INTE att ringa eller skicka en bild;) Kärlek, på allvar till alla!!!!