Jag hade inte tänkt blogga idag för jag känner mig så trött men så som kvällen utvecklades kändes det omöjligt att låta bli.
Vi hade två saker att göra under dagen 1) Besöka vänner med nyfödd bebis och 2) Bada med barnen. Inget mer, där går vår smärtgräns.
Men det ”ballade” i vanlig stil ur. Jag blev lite intensiv och föreslog, när vi ändå verkade bli så många på middag att våra kompisar skulle komma och äta de med….bra va? The more the meriter. Och så ÄR det ju. Tyvärr är jag in 20 längre och ryggen är mer 90. Jag handlade allt jag tyckte mig behöva för att utfodra 10 st varav två ej äter fläskkött och en inget som helst kött. När jag kom hem sa jag till maken att: -Jag behöver vila ryggen lite bara sen fixar jag all mat. DÅ kom gästerna. Visserligen kunde maken säkert ha klarat sig med viss instruktion men jag kände att jag behövde resa mig ur sängen efter bara några minuter.
Sen var det fullt öl och visade sig till sist blev det medvetslös som man så populärt sade i min ungdomstid. Wait for it!
Barn överallt, ammande, skrik, stenkastning (småttingarna grälade vid grustaget vid vägen) osv osv och det jobbiga är egentligen att man förtvivlat försöker uppvisa vilken harmoni man lever i med sina barn men samtidigt känner att snart drar jag på fotvanrding till Rom med Cecilia (som jag hoppas ska starta en sköterskeorden där inriktade på själslig vila och upphöjdhet för utmattade arma kvinnor) alternativ att polis tillkallas pga den höga ljudvolymen ens familj utsätter andra boende för.
Mellan den sönderhackade konversationen och panikutryckningar lyckades jag gulla med den lilla bebisen också och hjärtat smälter och tårarna kommer i ögonvrån av de små varelserna men nog är nog.
Vi hade några fantastiska reklamfilmsminuter vid poolen med barnen strax innan tonåringarna kom och jag tänkte då att det är DET HÄR livet går ut på och SÅ HÄR det ska VARA. Men de ögonblicken flyger förbi.
Det blev lite lugnare efter maten och vi installerade oss i vardagsrummet. Barnen delade upp sig lite och vi vuxna kunde faktiskt prata med varandra. Turligt nog är mamman i familjen van vid stora familjer, hon har nio syskon, så hon lugnade mig upprepade gånger med: jag är van vid sånt här, jag har lärt mig att skärma av. Men för mig är skärmen borta numera, allt går rakt in.
När vi så satt där i godan ro dök Edgar upp i ena dörrhålet. Han hade en sax i ena handen och en ihopskrynklad halogenballong i andra. Han pratade knasigt och skrattade högt. Han drog tre, fyra djupa andetag, vände om. gick in i väggen när han vände om ut i hallen och nästa sekund såg jag honom stupa mot betonggolvet i andra dörrhålet. Killen var medvetslös! Jag rusade upp, blixtsnabbt, ryggen till trots och drog ut honom i den svala kvällsluften. Där kvicknade han till efter att jag sagt åt honom att dra djupa andetag. Hans första reaktion var ilska, som vändes mot mig. Han rev och klöste mina armar i panik. Och så ungefär avslutades helgen. Han somnade senare på min arm och allt var gott och väl. Han lovade dyrt och heligt att aldrig inhalera helium, någonsin. Egendomlige Edgar alltså. Inget av mina andra barn kommer upp i så många tillbud som han, hans idérikhet slår rekord. Tyvärr visar ju Tylla på en hel del energi hon med….Y som var här igår sa att det kan vara så att de yngre barnen tar ut svängarna då föräldrarna vid det laget är lite äldre och tröttare. ja det ska gudarna veta. Jag är lite äldre och tröttare nu och jag längtar tyvärr lite tillbaka till arbetet…..så ska det INTE vara känner jag.
Som jag och en av mina skolkamrater konstaterade i veckan. Vi behöver HJÄLP och jag undrar om man inte kan avsäga sig sin framtida Hemtjänst x4 och istället få den nu? Chanserna att jag lever länge nog för att utnyttja en dusch i veckan ser ganska små ut härifrån…
