Jag har varit på kurs i tre dagar. Det var en sann utmaning. Inte på grund av innehållet. Inte mycket för mig okänt men en del saker som är livsviktiga att påminnas om, en ny sak som oroar mig mycket och kanske jag ska skriva om det när jag smält det. Men, sista dagens paneldiskussion fick mitt hjärta att bulta. På fel sätt. Tre mycket erfarna, två för mig välkända manliga psykiatriker (kön spelar kanske mindre roll här), fick svara på våra inskickade frågor. Eller, vi var tvungna att skicka in frågor som vi sedan inte diskuterade…men det skiter jag i för det var en dum obligatorisk uppgift ändå. Frågan om sjukskrivning kom upp. Ingen motsatte sig sjukskrivning vid manier, psykoser och inläggning vid djup depression men däremot UMS. En nästan raljerade och ifrågasatte om trötthetssyndrom och utmattning ens fanns. Och fine, jag förstår misstänksamheten och långa sjukskrivningar ÄR ett problem, främst för dem som sjukskrivs, inte psykiatern (f.ö är det ffa husläkare som drabbas av utmattade patienters behov av sjukskrivning, något som kommer att ändras snart då detta ska gå över till psykiatrin vilket kan bli både bra och dåligt pga det jag just skrev). I vilket fall ena läkarens åsikt var att det nog som vanligt handlade om något ”annat”. Annat i detta fall föreslogs vara: ADHD, anpassningsstörning, personlighetsstörning eller jag misstänker att kanske inbillningskultursjuk à la Hanne Kjöller kom med då vi är enda landet med denna diagnos…men sanningen är att symptomen finns i alla länder men går under annan benämning. Han drog också kortet om Axel Munthe även om han bara sa vid sekelskiftet. Inte svårt att räkna ut. En jovialisk man som jag i många delar höll med om onödigheten i t.ex screeningformuläret M.I.N.I…men sen kom Predrag Petrovic in i matchen och jämnade ut oddsen, eller vann skulle man nog kunna säga, över sin äldre kollega. Han sa inte uttryckligen att alla kan drabbas av detta men gick med på att man kan se negativa förändringar i hjärnan vid utmattning (glutamatet flödar i hjärnan) och att demens kan bli ett resultat…alltså, det finns objektiva fynd på hjärnpåverkan alldeles oavsett grundorsak. Och jag tror inte att någon skulle ifrågasätta att sjukskriva någon när subjektiva fynd på sjukdom finns i andra fall. Den misstänksamme doktorn drog parallell till röntgenbilder på brutna ben, också ett objektivt fynd…..
Om jag då sammanfattar, absolut, alla blir inte utmattade. För alla tål olika mycket stress. Eller gör inte så jävla mycket helt enkelt. Jag håller med den äldre kollegan att vissas (min egen inkluderad) historier och livssituationer ibland kan ta andan ur vilken psykiatriker som helst men det betyder inte att man inte blir sjuk av för mycket belastning eller att man är sjuk för att man får för mycket att göra eller att man nödvändigt måste fortsätta arbeta om man vill dö.
Såklart har det med ens personliga egenskaper eller varför inte personlighet att göra att man utsätter sig för att utbilda sig till läkare, skaffa sex barn, gillar att ha ordning omkring sig, tycker om att bjuda folk på middag, skriver böcker, går på konsert, ser på film osv osv. Jag valde alla saker jag till slut blev sjuk av utom EN. Jag valde INTE att bli motarbetad av kollegorna som inte gav mig AT. Och där ser jag den springande punkten. Jag slet och kämpade i sju ÅR efter läkarexamen för att få chansen att bli legitimerad. Jag tog extra jobb, sökte nya vägar men fick bara nej överallt. Slutligen bestämde jag mig för att satsa på en annan inkomstkälla, design och butik. Alltså, jag anpassade mig efter situationen, ej anpassningsstörd. Om jag inte hade insett att något var fel…då är man störd i sin förmåga att laga efter läge. När jag fick AT efter tre år lade jag ner och sålde.
Man kan också ha i åtanke att ingen faktiskt vet vad som botar UMS utom sömn, återhämtning och ev. fysisk aktivitet. Men man kan lugnt säga att fortsatt arbete på sjuk arbetsplats, inte tillräcklig sömn, motgångar, fysisk inaktivitet, alkohol, dåliga relationer och annat stök INTE gör en frisk. Och i synnerhet inte krångel med läkare och FK!
För ett liv utan belastning krävs väldigt mycket. Om det ens är önskvärt eller möjligt(!?). Alla delar i livet ska klaffa, hemliv, socialt liv, arbete, ekonomi, barn som sköter sig prickfritt och är friska, inga bilar som går sönder, inga tokiga grannar, sjuka föräldrar….inga krig…ni fattar. Man kan inte styra allt.
Jag vet att jag inte är personlighetsstörd. Jag har inte ADHD. Jag är inte depressiv eller psykotisk. Jag är intresserad av livet, det är min svaghet, jag gillar fart.
Men, efter allt som hänt mig känner jag en viss dystymi komma smygande. Jag blir arg på folk. Jag vill ha ett annat jobb, eller inget. Jag orkar inte med korkade människor och tro mig, det finns väldigt många, se bara på tv, läs kvällstidningarna. Men vad gör jag då? Jag tar bort störmoment. Som Maggie Smith säger det som Mrs Crowley: Avoiding ones enemies is easy, avoiding ones friends is the real test….
Utom när jag åker kommunalt för det är omöjligt. Eller, jag kunde ha solglasögon och hörselkåpor. Visst äger jag min egen uppmärksamhet men det är det Coviden pajjat för mig. Jag tål inte längre kollegor som snurrar på sin telefon, pillar på sin penna, klickar på något 6 timmar i sträck. Jag kan inte värja mig. Det ger huvudvärk, jag tappar bort mig i tankarna och blir TRÖTT. Imorse vaknade jag med 38 grader…jag somnade som en klubbad säl igår.
Jag ser heller ingen fördel i att vara jävligt glad hela tiden. Faktiskt. Jag tror man är dum i huvudet eller en total narcissist om man är glad åt allt och bara ser saker från den positiva sidan, då har man missat all misär, ojämlikheten i världen och kanske är del i problemet.
Nog om UMS. Jag ska ju dessutom forska kring detta och kanske vi kan sätta punkt för den problematiken med det enkla testet HRV som tar fem minuter att göra när vi är klara? det skulle nog alla utom de kultursjuka uppskatta (för jag vet att det finns de som faktiskt gillar att vara sjukskrivna och försörjer sig på det…man blir inte rik men man slipper arbeta). Och för total transparens så var jag sjukskriven exakt 2 månader för UMS och jag behandlade mig själv med sömn….så jag vet att det går. Jag skrev t o m en bok om det som gavs ut på hör och häpna traditionellt förlag. NU släpper jag det!
Jag följer också på visst avstånd debatten om hybridförlag…herregud! En hybridförfattargrupp på Fb går bananas. De anser att de ratas av kulturmänniskorna och att alla böcker är läsvårda…men snälla! Jag har läst ett par tre böcker inkl. min egen och helt ärligt, hybridföretagens ”utgivning” håller inte måttet. I mitt eget fall går boken an. Jag hade gärna velat redigera mer, storyn håller, jag är bra på vissa saker men jag skulle aldrig säga att den höll hög litterär kvalitet. För det gör den inte. Men det är OK, den underhåller, det var tanken. Men nu var det så att jag var sjuk, feber, feber feber, huvudvärk, huvudvärk och trötthet. Orken fanns inte och jag är otålig av naturen, jag ville ha ut den. Den dög tyckte jag. Men jag betalade inte en spänn för att ge ut. Svts dokumentär är helt rimlig. Hybridförlagen luras. Och författarna saknar insikt. Och det gör man med sin bok, man älskar sin bebis. Hybridisarna smickras och man låter sig luras. Deras affärsidé? Göra pengar, som alla förlag (eller företag), men traditionella förlag vill inte ge ut dåliga böcker, de ger ut poesi av prestigeskäl, de tjänar inget på det så vitt jag vet…
Om man visste att man skulle sälja 35 böcker och kommer få betala 73000 kronor för det…..och man accepterar det, då är skrivandet en hobby. Som vilken som helst, segling, flugfiske, skidåkning. Men varför då ge ut boken på förlag? Skriv en roman på 900 sidor, skicka till tryckeri och var nöjd. Det blir mycket billigare. Om du inte förväntar pengar från försäljning är ingen skada skedd, tryckeriet går med vinst. Inte du. Men kom inte och gnäll för att din bok inte blir recenserad på DNs kultursidor. (Jag förväntar mig inte att Sportspegeln rapporterar från min fäktträning.) För det är en omöjlighet. Hybridförlagen ger ut sjuka mängder böcker som knappt är genomlästa innan de trycks, det märkte jag ju med min egen bok, inte ens jag orkade läsa hela två hela gånger innan den var tryckt. Jag tycker om min bok och kanske ännu mer, jag tycker om karaktärerna jag hittat på och jag vill skriva mer men nu får jag vänta in tid och ork och såklart, ett förlag. Ett riktigt förlag som läser, ger förslag på ändringar och sen guidar mig genom processen.
https://www.svtplay.se/video/8opXJ27/kulturnyheterna-special-forfattardrommar?video=visa
Nu är det dags att stiga upp, orka med ännu en dag och kanske skriva en essä så jag blir klar med psykiatrikursen från veckan som gått…
/A