Vi var i Rom från måndag till fredag. En stad jag aldrig besökt tidigare och jäklar, vilken stad. Vilka intryck och helt ärligt fyra dagar var helt tillräckligt!
Vi bodde på ett hotell mitt emot Area Sacra di Largo Argentina där Caesar ska ha mördats 44 år före vår tideräkning. Doften av det hotellet hängde med hem, jag tror det var mögel i barnens rum. Inte trevligt men…det har stått där ett tag det huset. Vad mer kan man begära för 33000 kronor? Kanske utsikt? toalettpapper som täcker fyra dagar? En extra handduk eller filt? Jag vet, det finns uteliggare, det är krig i världen och jag bitchar om ett fyrstjärnigt hotell…fy på mig! men det är lite detta som är fel på världen. faktiskt inte mitt bitchande utan den gränslösa girigheten. Oj, det här inlägget tog en liten annan vändning än jag tänkte när jag laddade upp bilderna….då tänkte jag ge er en kavalkad av ruiner, glassar, galen trafik och lite snygga mönster i mosaik och stenläggningar. Men sen blev jag förkyld, jag gick så mycket att en tå sprack, och sen såg jag två filmer medan jag var sjuk här hemma. En, Hors Norme om autistiska barn som en man förbarmar sig över. Den var bra (Svtplay) och sen en Italiensk som på svenska heter El primo giorno della mia vita av ny favorit, Paolo Genovese (Självmord med ångervecka, Cineasterna). Och så fick jag plötslig lust att skriva igen.
Och min slutsats angående Rom är; jag gillar stan. Men, man ska åka dit i januari-februari. Man ska vara bättre förberedd med skor(!) och förbeställda biljetter till de platser man vill besöka. Och ät inte för mycket frukost om du vill testa efterrätterna. God gud, jag har aldrig varit så mät under en semester. Jag VILLE äta mer men det var omöjligt. Eller, jag kunde ju ha ätit hälften av portionerna…det hade varit smartare ju men ….jag äter upp…det måste jag kanske ändra på. Ingen av oss klarade efterrätt mer än en gång. Dessvärre på ett turisthak så inte så minnesvärd.
Trafiken var till en början skrämmande. Det är trångt i Rom, det är som Gamla stan hela stället öster om Tibern…och packat med folk på sina ställen. Mycket snygga kostymmän, massvis med turisthorder men de flesta kör lugnt, det är nära hela tiden men folk har mer tålamod där än här på Ekerö där folk rusar fram utan att visa minsta hänsyn. Och jag gillar de små bilarna med skrapad och bucklig lack. Det passar mig. Ma får en stark känsla av död i Rom. Det stinker, det är kyrkor, monument över tidigare famösa personer som nu ingen riktigt minns, dödskallar, ruiner, trebenta katter, uteliggare, tiggare, gatuförsäljare från världens alla hörn och ganska lite italienska….jag tror en tredjedel av servitörerna var från Italien, resten från fjärran östern…? Samma med personalen på fina hotellet. I receptionen Italienskor med flera språk i ryggan men städ och servis…som här, säkert underbetalade och utarbetade. Jag såg samma person vid frukost som när vi kom hem sent efter middagen…långa dagar, om han inte ägde stället och det gjorde han sannolikt inte för det är en väldigt stor kedja med många hotell…osv.
Men nu ligger jag här och är kall om fossingarna. Jag snörvlar och snyter mig, febern är väl inget att tala om, postcoviden gav mer…men solen skiner utanför och jag är jämnnöjd. Måste orka mig ut till hönsen bara. Djur får en att raska på stegen. De bryr sig inte om jag är sjuk eller ej. Det har jag märkt. Ingen bryr sig egentligen om man är sjuk utom försäkringskassan och försäkringsbolag…eller jo, arbetsgivaren. Och kanske i början familjen. Jag bryr mig knappt, jag planerar vidare för alternativet suger. Men idag ligger jag. Jag måste nämligen till neurologen imorgon och det är sjukt svårt att få tid dit. Så. Nu slutar jag. Annars orkar jag inte med hönsen heller. Här kommer bilderna jag tänkte ge som enda vittne på att jag var där, jag såg Rom och längtade hem.
Min morfar gjorde en sån där entré i Altea…casa Voltaire tror jag det stod, undrar om den finns kvar…?
Jaha, det var väl allt för nu!
/A